d-intl.com http://www.d-intl.com Freedom of the press cannot be limited without being lost. – Thomas Jefferson Sun, 19 Apr 2015 12:32:17 +0000 sv-SE hourly 1 http://wordpress.org/?v=4.1.1 Arabvärlden: Egyptens farliga dödläge http://www.d-intl.com/2015/04/19/arabvarlden-egyptens-farliga-dodlage/ http://www.d-intl.com/2015/04/19/arabvarlden-egyptens-farliga-dodlage/#comments Sun, 19 Apr 2015 12:32:17 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39853 Trots alla hans ansträngningar för att bekämpa islamisk terror och uppror, har president Sisi ännu inte uppnått de resultat som behövs för att förhindra att landet glider tillbaka i anarki och kaos. Den egyptiske presidenten Abdel Fattah al-Sisi kämpar för sitt lands överlevnad – och sin egen.

Den islamiska terrorismen avtar inte, vilket hämmar de livsviktiga ansträngningarna för att få till stånd ett bättre liv för egyptierna genom en återupplivad ekonomi och politisk stabilitet. Sisi vet att han snart måste visa resultat, för att förhindra att landet glider tillbaka i anarki och kaos.

Trots att armén gjort allt den kan för att bekämpa det islamiska upproret i Sinai, finns inget slut i sikte. F 16-plan och Apache-helikoptrar deltar i kampen, säkerhetsstyrkor har dödat eller skadat hundratals terrorister, förstört deras tillhåll och träningsläger – men nya dyker hela tiden upp.

Ansar Bayt al-Maqdis [Husets Försvarare eller Jerusalems Försvarare] beväpnade män, som har svurit trohet till Islamiska staten, fortsätter sina våghalsiga räder mot polisstationer och andra säkerhetsmål som orsakat många döda och svåra skador.

 

I en räd 14 april skadades chefen för den centrala polisstationen i El-Arish; gärningsmännen lyckades fly.

I alla avseenden har situationen nått ett dödläge, men armén har lyckats hålla kvar terroristerna i den norra delen av Sinaihalvön och hindrat dem från att utöka sina aktiviteter söderut och till Suezkanalen – där de kunde ha orsakat outsägliga skador på ekonomin och säkerhetsinfrastrukturen, samt allvarligt ha undergrävt allmänhetens förtroende.

Men fortfarande äger sporadiska terrorattacker rum i Kairo och andra delar av landet.

Bomber exploderar, dödar och lemlästar; kraftledningar sprängs. Ett antal terroristgrupper är inblandade, från Ansar Bayt al-Maqdis och de så kallade Egyptens soldater, till det allestädes närvarande Muslimska brödraskapet; många av dess medlemmar har gripits, deras ledare dömts till döden – även om ingen ännu har avrättats – men de fortsätter demonstrera mot regimen (om än i minskande skaror).

I Jemen är Iranstödda Houthi-stammar redo att ta över det strategiska Röda havet-sundet och därmed hota den fria passagen genom Suezkanalen – en påminnelse, om nu en sådan behövdes, om det faktum att islamisk terrorism inte känner några gränser.

 

Fåfängt försökte den egyptiske presidenten övertyga den USA-ledda koalitionen om att Islamiska staten kommer att utvidga sin verksamhet till hela Mellanöstern. Men den amerikanske presidenten Barack Obama vill inte erkänna att det finns en regional och internationell dimension inom IS.

Fakta är att Islamiska staten skickar terrorister och vapen till Ansar Bayt al-Maqdis på Sinaihalvön från Libyen, där det finns obegränsad tillgång till båda delar. Det spelar ingen roll hur många gerillasoldater som tillfångatas eller dödas av den egyptiska armén – fler och fler kommer genom den stora bergiga ökenregionen, längs den 1 200 kilometer långa gränsen mellan de två länderna.

Och så har vi Gaza, där terroristerna kan finna skydd, omgruppera sig och träna, och där nya vapen kan testas.

 

Kairo försöker desperat skära av Sinaihalvön från Gazaremsan. Rafah-gränsövergången är för det mesta stängd, och när den öppnar är det under strikt övervakning av egyptiska myndigheter. Mer än 2 000 smuggeltunnlar har förstörts och en kilometerlång rensad zon har upprättats, vilket fått till följd att tusentals familjer ryckts upp med rötterna.

De har fått kompensation men förbittringen är stor, och folkomflyttningen har lett till utbredda fördömanden från mänskliga rättighetsgrupper.

Mot denna bakgrund överväger regimen att utöka zonen till fem kilometer, och bestraffa byggandet av smuggeltunnlar med livstids fängelse. En domstol i Kairo har förbjudit Hamas-aktiviteter i Egypten, och en annan har förklarat Hamas en terroristorganisation – men regeringen har överklagat detta beslut för att kunna fortsätta dialogen med Gazaledarna om den palestinska frågan.

 

Hotet från de iranska Houthi har fått Sisi att uppmana till bildandet av en enig, arabisk snabbinsats. Saudiarabien har uppmanat sina grannländer att bilda en koalition mot rebellerna i Jemen som hotar dess gräns i söder, och höll på att ta kontroll över den strategiska hamnen i Aden.

Trots att bildandet av en arabisk enhet beslutades vid ett toppmöte i Sharm el-Sheikh förra månaden, kommer det inte bli lätt att genomföra den. Länder som Libanon och Irak har varnat för att de inte kommer att tillåta någon överträdelse av sin suveränitet; en del Gulfstater och Jordanien har varit mer tillmötesgående och möten mellan arméernas överbefälhavare är inplanerade.

Problemet är att dessa länder inte är pigga på att riskera sina trupper i en markoperation i grannländerna. Arméer är det traditionella försvaret för arabiska regimer; en misslyckad intervenering utanför landets gränser skulle kunna innebära arméns undergång. Men eftersom Väst är i stort sett ointresserat av vad som händer, har Sisi och hans allierade kring Gulfen inget annat val än att enas mot det gemensamma hotet från islamisk terrorism – oavsett om den kommer från sunni- eller shiamuslimer.

 

På hemmafronten har Sisi lanserat en rad imponerande projekt – en ny kanal som ska löpa parallellt med den gamla för att möjliggöra samtidig passage i båda riktningarna, och därmed fördubbla intäkterna; en industriell, kommersiell och turistzon mellan de två kanalerna längs 3 000 kilometer moderna vägar. Kanske är hans mest ambitiösa projekt en ny administrativ huvudstad öster om Kairo, till en kostnad av uppskattningsvis 45 miljarder dollar. Arabstaterna har mobiliserat vid hans sida och lovade miljarder dollar vid ett särskilt ekonomiskt toppmöte förra månaden; internationella grupper har visat intresse för några av projekten – en viktig seger för den hårt ansatte presidenten.

Men Egyptens inhemska problem – befolkningsexplosion, analfabetism som leder till utbredd arbetslöshet och bestående fattigdom, samt en korruption av episka mått – gör inte Sisis uppgift lättare.

Han efterlyser också reformer av islam genom att rensa bort dess extremistiska diskurs, och har redan instruerat utbildningsdepartementet att eliminera extremistiskt material som uppmaningar till jihad och attacker mot andra religioner.

 

Samtidigt är den politiska situationen fortfarande oklar och allmänna val skjuts ständigt framåt, enligt uppgift på grund av oklarheter i vallagen.

Faktum är att presidenten inte har kunnat få ihop ett tillräckligt stort block för att säkra sin valseger, medan Muslimska brödraskapet – trots bannlysningen – och andra islamiska partier fortfarande kan uppbåda ett betydande röstetal.

Kan Sisi vinna alla sina slag? Hur länge kommer det egyptiska folket att vänta på de välbehövliga ekonomiska förbättringarna? Egypten vandrar ensamt, och väntar fortfarande på att Västvärlden ska förstå att Kairo är deras bäste allierade mot den växande terrorvåg som nu kluckar mot dess stränder.

 

Artikeln publicerades ursprungligen i Jerusalem Post.

 

 

Zvi Mazel, medarbetare vid The Jerusalem Center for Public Affairs, är före detta israelisk ambassadör i Rumänien, Egypten och Sverige. 

]]>
http://www.d-intl.com/2015/04/19/arabvarlden-egyptens-farliga-dodlage/feed/ 0
Iran-avtalet: En ny München-överenskommelse? http://www.d-intl.com/2015/04/14/iran-avtalet-en-ny-munchen-overenskommelse/ http://www.d-intl.com/2015/04/14/iran-avtalet-en-ny-munchen-overenskommelse/#comments Tue, 14 Apr 2015 14:41:43 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39844 Den 2 april slöts i Lausanne i Schweiz ett ramavtal mellan Iran å ena sidan och å andra sidan USA, andra ledande västmakter samt Ryssland och Kina. Avtalet är tänkt att förhindra Iran från att skaffa kärnvapen. Under det att USAs president Barack Obama menar att avtalet – något slutgiltigt avtal har ännu inte skrivits under – blockerar Irans möjligheter att utveckla kärnvapenkapacitet, hävdar Iran att landet endast kommer att använda kärnkraft för fredligt bruk.

Det rådde en uppsluppen stämning när ramavtalet i Lausanne ingåtts. Nästan litet som i samband med München-överenskommelsen 29-30 september 1938, då ledarna för Storbritannien, Italien och Frankrike menade sig ha garanterat freden i Europa genom att ingå en överenskommelse med Tyskland som bland annat tillät tyskarna att lägga beslag på det tyskspråkiga Sudetlandet i Tjeckien. En glädjestrålande Neville Chamberlain, Storbritanniens premiärminister, viftade vid hemkomsten med ett papper som han menade tillförsäkrade Europa ”Peace in our time” [Fred i vår tid].
Riktigt så blev det ju, som alla vet, inte. Bläcket på avtalsdokumentet hade knappt hunnit torka förrän Hitler, i strid med överenskommelsen, hade lagt beslag på hela Tjeckien samt förvandlat Slovakien till en lydig vasallstat. Storbritannien och Frankrike valde i det läget att lämna försvarsgarantier till Polen, och när detta land angreps av nazityska trupper 1 september 1939 utbröt vad som skulle utveckla sig till Andra världskriget.

 

Signatärmakterna i Lausanne i början av april må ha strålat av glädje på de bilder som togs vid tillfället, men sedan dess har stark kritik mot ramavtalet riktats från flera håll.
I en tungt vägande debattartikel i The Wall Street Journal 7 april menar de tidigare amerikanska utrikesministrarna Henry Kissinger och George P. Shultz att det ingångna avtalet inte hindrar Iran från att, på något längre sikt, utveckla kärnvapen:
”The threat of war now constrains the West more than Iran. While Iran treated the mere fact of its willingness to negotiate as a concession, the West has felt compelled to break every deadlock with a new proposal. In the process, the Iranian program has reached a point officially described as being within two or three months of building a nuclear weapon. Under the proposed agreement, for 10 years Iran will never be further than one year from a nuclear weapon and, after a decade, will be significantly closer.”

[Krigshotet begränsar nu Västvärlden mer än Iran. Medan Iran såg sin egen villighet att förhandla som en eftergift, har Väst känt sig tvingat att bryta varje dödläge med ett nytt förslag. I den processen har det iranska kärnprogrammet nått ett stadium som officiellt beskrivs som att de är två, tre månader från att kunna bygga kärnvapen. Enligt avtalsförslaget kommer Iran under de närmaste tio åren aldrig att vara mer än ett år från kärnvapen, och efter ett decennium betydligt närmare.]

Kissinger och Shultz berömmer president Barack Obama och utrikesminister John Kerry för deras tålamod och uthållighet i Iran-förhandlingarna i syfte att minska kärnvapenhotet, och menar att ramavtalet innebär vissa framsteg. Dessa är emellertid inte av bestående art:
”Progress has been made on shrinking the size of Iran´s enriched stockpile, confining the enrichment of uranium to one facility, and limiting aspects of the enrichment process. Still, the ultimate significance of the framework will depend of its verifiability and enforceability.”

[Framsteg har gjorts när det gäller att krympa storleken på Irans förråd, begränsa dess anrikning av uran till en anläggning och begränsa delar av anrikningsprocessen. Ändå kommer den ultimata betydelsen av ramverket att hänga på dess kontrollerbarhet och verkställbarhet.]

 

Att förhandla fram det slutgiltiga avtalet med Iran, anser Kissinger och Shultz, kommer att bli ”extremt utmanande”, eftersom Iran inte ger upp något av sin utrustning, sina anläggningar eller nukleära produkter.
Det som enligt föreliggande ramavtal kommer att ske är att man placerar dem under tillfälliga restriktioner och förseglar de förvaringsanläggningar som är tänkta att bli föremål för det internationella atomenergiorganet IAEAs inspektioner. Däremot kommer det att bli otroligt svårt, kanske omöjligt, för IAEA att hålla koll på alla atomanläggningar som finns i landet.
De forna amerikanska utrikesministrarna råder USA att utveckla en strategisk doktrin för Mellanöstern-regionen, som i sin helhet berörs av det nu aktuella och i ännu högre grad det slutgiltiga avtalet:
”If the world is to be spared even worse turmoil, the US must develop a strategic doctrine for the region. Stability requires an active American role. For Iran to be a valuable member of the international community, the prerequisite is that it accepts restraint on its ability to destabilize the Middle East and challenge the broader international order.”

[”Om världen ska förskonas från ännu värre kaos, måste USA ta fram en strategisk doktrin för regionen. Stabilitet kräver en aktiv amerikansk roll. För Iran ska kunna vara en värdefull medlem av det internationella samfundet, måste landet acceptera återhållsamhet på sin förmåga att destabilisera Mellanöstern och utmana den bredare internationella ordningen.”]

 

Israel har hela tiden varnat Västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet för att ingå ett otillräckligt nukleärt avtal med Iran, som man fruktar kommer att utsätta den judiska nationen för stora risker. Premiärminister Benjamin Netanyahu framförde för kort tid sedan detta budskap i den amerikanska kongressen, något som ledde till frostiga relationer mellan Netanyahu och president Obama.
Och när förhandlingarna fortsatte som vanligt trots att den iranske toppmilitären Mohammad Reza Naqdi, befälhavare för Basji-milisen ingående i det iranska Revolutionsgardet, förklarat att ”Erasing israel off the map” (Utplåna Israel från kartan), var ”non-negotiable” (icke förhandlingsbart) blev Netanyahu och hela den israeliska regeringen av lättförståeliga skäl rasande.

Netanyahu gjorde 12 april följande uttalande som lades ut på den israeliska ambassadens hemsida av Israels Stockholmsambassadör Isaac Bachman:
”So let me reiterate again the two main components of the alternative to this bad deal. First, instead of allowing Iran to preserve and develop its nuclear capabilities, a better deal would significally roll back these capabilities – for example, by shutting down the illicit underground facilities that Iran concealed for years from the international community. Second, instead of lifting the restrictions on Iran´s nuclear facilities and program at a fixed date, a better deal would link the lifting of these restrictions to an end of Iran´s aggression in the region, its worldwide terrorism and its threats to annihilate Israel.”

[”Så låt mig igen upprepa de två huvudkomponenterna i alternativet till detta dålig avtal. För det första, i stället för att låta Iran bevara och utveckla sin kärnvapenkapacitet vore det bättre att avsevärt dra ner denna kapacitet – till exempel genom att stänga av de olagliga underjordiska anläggningar som Iran i åratal dolde för det internationella samfundet. För det andra, i stället för att lyfta restriktionerna för Irans kärnanläggningar och program vid ett bestämt datum, skulle det vara bättre att koppla upphävandet av dessa begränsningar till den dag Iran slutar med sina aggressioner i regionen, sin världsomspännande terrorism och sina hot om att förinta Israel.”]
I följande videoklipp varnar Netanyahu för att det ramavtal som nu träffats riskerar att leda till en vapenkapplöpning i regionen och inte alls hindrar, utan snarare banar väg för, Irans förmåga att utveckla kärnvapen. Netanyahu menar också att Iran måste tvingas erkänna Israels rätt att existera som ett villkor för någon form av avtal.

 

Inte bara Israel utan också betydande delar av arabvärlden är rädda för att avtalet ska göra det möjligt för Iran att konsolidera och utöka sin maktställning i Mellanöstern. I The Wall Street Journal 4 mars  – alltså en knapp månad innan ramavtalet var klart – sammanfattas den arabiska oron på följande sätt:
”But America´s other key allies across the Middle East – such as Saudi Arabia, Egypt and the United Arab Emirates – are just as distraught, even if they lack the kind of lobbying platform that Benyamin Netanyahu was offered in Congress.”

[”Men Amerikas övriga viktiga allierade i Mellanöstern – såsom Saudiarabien, Egypten och Förenade Arabemiraten – är lika förtvivlade, även om de saknar den typ av lobby- plattform som Binyamin Netanyahu erbjöds i Kongressen.”]
USAs arabiska allierade fruktar att USA ska överge dem och i stället bli vänligare inställt till den gemensamma fienden Iran – de känner sig helt enkelt lurade. I syfte att försöka stävja sådana känslor flög utrikesminister Kerry till Saudiarabien knappt en månad innan ramavtalet hade undertecknats och mötte den nye saudiske kungen Salman samt utrikeministrar från andra stater kring Persiska viken.
Det är tveksamt om Kerrys brandkårsutryckning blev särskilt framgångsrik. Misstron tycks bestå. David Pollock från The Washington Institute gör 9 april följande analys av den arabiska skepsisen beträffande USAs förhandlingar med Iran.

 

Således verkar det som om det nukleära avtalet mellan USA, västmakterna samt Ryssland och Kina riskerar att öka spänningarna i Mellanöstern i stället för att lindra dem. Irans president Rouhani känner sig styrkt av USAs långtgående vilja att göra iranierna nöjda, och förklarade nyligen att ett villkor för att Teheran ska skriva under ett slutgiltigt avtal är att samtliga sanktioner riktade mot landet måste hävas i samma stund som avtalet skrivs på.
Parallellt därmed ägnar sig iranska ledare åt att upprepa det slitna mantrat om USA som deras största fiende, och att man inte kommer att ändra sin inställning om att Israel ska utplånas. Något som inte förefaller bekymra Obama-administrationen.
Däremot har Kanada sedan flera år tillbaka en skeptisk inställning till kärnvapenavtal med Iran, ett land Ottawa inte litar på. Den kanadensiske utrikesministern Rob Nicholson förklarade 3 april, dagen efter att ramavtalet slöts i Lausanne, att Kanada kommer att döma Iran ”efter dess handlingar, inte dess ord”.

Med allt detta i minnet kommer åtminstone denna skribent inte ifrån den obehagliga känslan, att Iran-avtalet kan visa sig bli en ny München-överenskommelse som kan leda fram till en storkonflikt i regionen.

 

]]>
http://www.d-intl.com/2015/04/14/iran-avtalet-en-ny-munchen-overenskommelse/feed/ 28
Vill du ha frihet eller islam? http://www.d-intl.com/2015/04/13/vill-du-ha-frihet-eller-islam/ http://www.d-intl.com/2015/04/13/vill-du-ha-frihet-eller-islam/#comments Mon, 13 Apr 2015 08:11:49 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39835 För en tid sedan skrev religionshistorikern och islamologen Richard Lagervall en debattartikel i Sydsvenskan, där han påstod att islam numera är en svensk religion. Jag analyserade texten, tog bort osakligheter, allmängiltiga resonemang, direkta felaktigheter och floskler och kvar blev: Ingenting. Artikeln bestod till övervägande den av tämligen grov retorik.

Jag skrev en torrt saklig debattartikel som svar, den togs naturligtvis inte in i Sydsvenskan. Att sprida upplysning om islam är inte godkänt i åsiktskorridoren, de vill fortsätta berätta sagor i mörkret.

En viktig del i islams spridning är da’wah, att berätta sagor, att gradvis övertyga andra om islams förträfflighet, att vänja otrogna (ickemuslimer) vid islams ideologi och lag (sharia) och helst få de otrogna att revertera. Enligt islam är vi alla födda muslimer, vi vet bara inte om det, så när vi otrogna bekänner oss till islam ”återvänder” vi till den rätta läran, vi reverterar, återgår.

De övertygade och reverterade propagerar (som alla nyfrälsta gör) hårt för sin sak, dock utan full kunskap om islams hela innebörd: Total makt och kontroll. 8 april fanns ytterligare en artikel i Sydsvenskan som propagerar för att vi ska göra plats för islam. Den här gången är det Andreas Hasslert som med fagra ord vill bana väg för islams, ur ideologisk ansats, diktatoriska välde.

 

Jag tar artikelns innehåll helt kort och i delar:

 

  1. Hasslert börjar med att skriva att det Sverige som byggdes under 1930-talet var ett Sverige för svenskarna. Det tar jag för självklart, vilka skulle landet annars ha byggts för? Och varför skulle våra förfäder ha byggt det åt andra?

  2. Han fortsätter med ”det jag längtar efter är ett leva och låt leva-perspektiv”. Det gör de allra flesta flergenerationerssvenskar och invandrade, det synsättet är en del av vår demokratiska samhällskultur, i motsats till islams totalitära synsätt.

  3. Sedan kommer budskapet: ”Vi måste bygga ett nytt vi som kan innehålla många sätt att vara svensk på, inklusive ett muslimskt.”

 

Jag undrar vad Hasslert menar att ”sättet att vara svensk på” är i dag.

Jag undrar också vad ett ”muslimskt svenskt sätt” kan vara, eftersom islam bestämmer allt i alla muslimska samhällen. All islam i världen vilar nämligen på samma fundament – Koranen, sunna och sharia – och dessa ska följas likadant i Sverige som de följs i exempelvis Syrien, Irak och Iran.

Allt Muhammed gjorde står i Koranen (Muhammed är föredömet vars handlingar muslimska män ska följa). Koranen tros innehålla Allahs egna ord, de ord som alla muslimer måste följa bokstavligt.

Det är alltså det Hasslert propagerar för.

  1. Direkt lögnaktigt blir det när han sedan blandar in kompetens i islam med meningen: ”Annars kommer vi att fortsätta tappa kompetent arbetskraft till andra länder.” Vad har islam med kompetent arbetskraft att göra? Vilka muslimska länder har en konkurrenskraftig och framgångsrik industri som skapar mängder med nya jobb? Och i vilka muslimska länder är mänskliga rättigheter, demokrati och naturvetenskaplig bildning en del av samhällskulturen?

 

 

Så sent som 2006 skrevs Ammanbudskapet under, och 1990 undertecknades Kairodeklarationen.

Båda förklarar att sharia och islam står över all annan lag i världen och att FNs mänskliga rättigheter inte gäller. IS, och alla islamistiska terroristorganisationer, följer bara Koranen när de utför sitt osmakliga och brutala värv. Det finns redan islamister i Sverige vars metod är våld och vars mål är att etablera ett kalifat.

Det är alltså det Hasslert propagerar för, antagligen utan själv veta om det.

Den kompetenta Merit Wager som på sin blogg låter anonyma miggor (anställda på Migrationsverket) kommer till tals. Hon skriver:

”Deras målsättning är att etablera ett kalifat i Sverige där bara sharialagar ska gälla.”

Loretta Napoleoni är expert på islamistisk terrorism och hur den finansieras. Hon kommer till Stockholm 14 april och deltar i en debatt om islam.

Napoleoni har skrivit en bok om IS, jag rekommenderar svenskar i allmänhet men politiker och mediefolk i synnerhet att läsa den. Richard Lagervall och Andreas Hasslert borde ha läst den för länge sedan.

 

 

Islam i Sverige är inte en helt ny företeelse, men islam växer. Ordet islam betyder underkastelse, ordet muslim betyder ”den som underkastar sig”. Måste vi då bli muslimer i Lagervalls och Hasslerts ”nya” muslimska Sverige? Nej, det finns alternativ:

★ Att under förödmjukande former betala en krigsskatt till islam, den så kallade jizya.

★ Att flytta.

★ Att dö.

 

Det är alltså det Lagervall och Hasslert propagerar för. Hasslerts fru, även hon reverterad till islam, skrev för tio år sedan en artikel där hon påstod att ”vara muslim innebär ansvar”. Det är ytterligare ett exempel på da’wah och allmängiltiga floskler, att vara jude, katolik, förälder, anställd, skolelev och så vidare innebär ju också att ta sitt ansvar. Men artikeln, liksom Lagervalls och Andreas Hasslerts artiklar, är en del av islams da’wah, långsam målmedveten indoktrinering. Islam är politik, och resultatet av den politiken ser vi alla i Syrien, Rinkeby, Luton, Irak, Saudiarabien, Iran, Rosengård och många andra platser i världen.

Ytterligare en da’wah-artikel handlar om slöjan som ”frihet”.

I muslimska länder dör kvinnor i kampen för att slippa förtryckarplagg, i den fria världen propagerar alltså några få för att de ska införas. Politik.

Den politiken har bland annat medfört att män och kvinnor reser från det sekulariserade Sverige för att i en guds namn mörda medmänniskor. De så kallade etableringslotsarna (invandrare från MENA-länder som skattebekostats och i Arbetsförmedlingens regi skulle lotsa invandrade landsmän in i vårt samhälle) har rekryterat terrorister till islamistiska IS.

 

 

Frågan vi bör ställa oss är vilken politik, vilken ideologi och vilken samhällskultur vi vill ha i Sverige.

★ Vill vi ha det som östtyskarna hade det under Sovjetkommunismens regim?

★ Vill vi ha det som människor i Irak, Nigeria, Syrien, Afghanistan, Iran och andra islamiska länder har det?

★ Eller vill vi ha det som våra far- och morföräldrar byggde upp under sin levnad? Den världsberömda svenska modellen.

 

Da’wah och floskler eller sanning och framtid?

Vilken frihet vill du ha?

 

]]>
http://www.d-intl.com/2015/04/13/vill-du-ha-frihet-eller-islam/feed/ 4
Dubbla måttstockar i SD http://www.d-intl.com/2015/04/12/dubbla-mattstockar-i-sd/ http://www.d-intl.com/2015/04/12/dubbla-mattstockar-i-sd/#comments Sun, 12 Apr 2015 19:10:17 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39827 Vid det här laget har förmodligen ingen missat den intensifierade striden mellan partitoppen i Sverigedemokraterna, och dem som anses stå bakom William Hahne och Gustav Kasselstrand i SDU. Striden trissas upp allt mer för varje dag som går, många gånger i rent löjliga personangrepp.

Något som kan ses som direkt motsägelsefullt är att SDU-falangen ges öknamnet ”flaggviftare”, som om det skulle vara något fult att vifta med vår egen flagga. Samma personer som använder det begreppet, är ofta samma personer som går i taket när någon skola väljer att inte flagga på nationaldagen, eller när elever förbjuds att gå i t-shirts med svenska flaggan på.

Den som har följt Mattias Karlssons flöde på hans Facebook-sida den senaste tiden har inte kunnat missa hans upprördhet och personliga aggression mot vad han kallar den Identitära rörelsen/Nya Högern. Här använder Karlsson samma epitet som hans motståndare kastar på hans eget parti, Neofascister.

 

10 april publicerades ett synnerligen intressant namn på Sverigedemokraternas egen webbtidning Samtiden. En av vår tids största levande konservativa filosofer och författare, Roger Scruton (bilden). Scruton har alltid varit en hyllad man av Karlsson, enligt vissa hans främsta ideologiska förebild.

Vad som är intressant med det här, är att flertalet av dem som nu är under utredning av partistyrelsen riskerar uteslutning på grund av att de har kontakt med ”identitära” rörelser, umgås med ”fascister”, eller rekommenderar filosofer som anses vara förebilder för den Nya Högern/Identitära rörelsen. Ironiskt nog är Roger Scruton en person som senast 20 februari i år talade på Traditional Britain Groups arrangemang. TBG är en traditionalistisk, konservativ organisation i Storbritannien, som bland annat organiserar föreläsningar med olika nationella och internationella talare. Bland deltagarna finns namn som Markus Willinger, som skrivit den Identitära ungdomsrörelsens ”handbok”, Generation Identity, Tom Sunic, som är en av Nya Högerns mest uppskattade författare, och även Richard Spencer och Alex Kurtagic som är kända namn inom Nya Högern.

 

2006 talade Roger Scruton inför det belgiska partiet Vlaams Belang, samma parti vars ungdomsförbund det anses kontroversiellt att Kasselstrand och Hahne inledde ett samarbete med inför EU-valet 2014. Inför det här talet blev Scruton varnad av flera utomstående personer. Anklagelserna gällde att han skulle förstöra sitt anseende och bli fasciststämplad om han sågs uppträda i dessa sammanhang. Ett utdrag ur Scrutons tal den här dagen symboliserar en inställning till det här dilemmat, som saknas i både den starkt begränsade åsiktskorridoren i Sverige, men också den i en ökande takt begränsade korridoren inom Sverigedemokraterna:

”Now my instinct, when it comes to intimidation, is to side with the victim. If people tell me that I must not associate with Jim because all decent people are boycotting him, then my instinct is to associate with Jim. I may discover that there are very good reasons for boycotting Jim. But if I have not made the effort to know him and to bring him back into the fold of human society, then I have failed in my duty as a Christian. And what goes for individuals goes for political parties too.”

(“Nu är min instinkt, när det kommer till hotelser, är att ställa upp för offret. Om folk säger till mig att jag inte får umgås med Jim eftersom alla anständiga människor bojkottar honom, då är min instinkt är att ansluta mig till Jim. Jag kanske upptäcker att det finns mycket goda skäl att bojkotta Jim. Men om jag inte har ansträngt mig för att lära känna honom och föra honom tillbaka till ett mänskligt samhälle, då har jag misslyckats i min plikt som kristen. Och det som gäller för individer gäller också för politiska partier.”)

 

Karlsson har synnerligen en hel del kvar att lära av sin favoritfilosof. För faktum är att som det ser ut nu i partiet så hade Roger Scruton blivit föremål för ett uteslutningsärende. Jag påpekade det här i går för Linus Bylund på Twitter, vilket ledde till en block. Det var uppenbarligen ett känsligt ämne. Partiet bör göra upp med sina dubbla måttstockar, men också med sitt svåra diskussionsläge. Alla partier har representanter som skiljer sig i vissa frågor. Interndiskussionen är det viktigaste ett parti som Sverigedemokraterna har, och bör värna om. Annars lär partier få fortsätta med ett stort antal tomma stolar runt om i landet, och interna strider som riskerar att skada partiet allvarligt.

 

Tony Haglund

 

]]>
http://www.d-intl.com/2015/04/12/dubbla-mattstockar-i-sd/feed/ 31
Ideologiernas återkomst http://www.d-intl.com/2015/04/12/ideologiernas-aterkomst/ http://www.d-intl.com/2015/04/12/ideologiernas-aterkomst/#comments Sun, 12 Apr 2015 09:11:00 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39822 En öppen maktkamp pågår mellan Sverigedemokraterna och dess ungdomsförbund SDU. Moderpartiet hävdar att SDUs ledning ägnar sig åt det slags politiska infiltration som kallas entrism, och planerar att styra partiet i en farlig nationalistisk riktning. Men är det sant eller är SD-toppen bara livrädd för ideologiska diskussioner?

När vikarierande partiledaren Mattias Karlsson kallar SD ”antirasistiskt” är det hög tid att åter ställa frågan om huruvida de gamla ideologierna som konservatism, liberalism och socialism är utdöda. Många menar att det supersekulariserade Sverige har ersatt kristendomen med ”antirasism”, och när till och med SD ansluter sig till denna ”religion” inser man att den också blivit ett ideologisubstitut. Men kan demokrati fungera i ett land där alla politiska partier anslutit sig till ideologin ”antirasism”?

 

Den svenske statsvetaren och chefredaktören på Dagens Nyheter, Herbert Tingsten, proklamerade redan för drygt 60 år sedan att ideologierna var döda.

I en radiodebatt mellan Tingsten och dåvarande socialdemokratiske riksdagsmannen Olof Palme (sedermera statsminister) 1961, sa Palme: ”Jag kan hålla med Tingsten en bra bit på vägen. Jag tror också att ideologier i meningen av de stora grandiosa systemen som gav en enhetsformel för lösningar av olika samhällsproblem – deras tid är förbi. Såna som marxismen, den klassiska liberalismen, den katolska statsläran för Sveriges del och så vidare.”

 

 

I Sverige råder det numera en nästintill bedövande samsyn i de flesta frågor bland riksdagens partier. Ända sedan 1970-talet har såväl borgerliga som socialistiska partier varit överens om att ett militärt försvar är gammalmodigt och kan skrotas, att höga skatter är ett måste för välfärdsstaten och att Sverige mår bra av invandring – ju högre desto bättre.

 

Och så ser det ut i många av Europas länder, om än inte lika konformistiskt som i Sverige, och som svar på detta har nya partier poppat upp som svampar ur jorden. Deras främsta mål är att begränsa invandringen från framförallt muslimska länder samt att minska EUs makt över medborgarna, alternativt lämna EU helt och hållet. Men har dessa partier en ideologisk grund och i så fall vilken? Vad är egentligen socialkonservatism som Sverigedemokraterna sedan några år tillbaka säger sig vila på? På vilket sätt skiljer den sig från nationalkonservatismen som man tidigare höll sig till?

Slår man på Wikipeda kan man om socialkonservatism läsa: ”Socialkonservatism är en politisk åskådning som utvecklades ur konservatismen i slutet av 1800-talet. Anhängare till socialkonservatismen ansåg att samhället hade ett ansvar för att alla skulle få en dräglig levnadsstandard. Man menade att samhället bland annat skulle ta itu med farliga arbetsmiljöer och sjukdomar.”

Det låter extremt ofarligt och redan uppnått. Förutom SD kallar sig Kristdemokraterna socialkonservativa.

Om nationalkonservatismen står det: “Nationalkonservatism betecknar politiska och sociala rörelser inom konservatism som förespråkar en självständig nationalstat, med fokus på nationella intressen och ett försvar av kulturell och etnisk identitet. Dess anhängare i Europa är ofta socialkonservativa som förespråkar en restriktiv invandring samt är skeptiska till EU.”

Stryk etnisk så låter det som något Europa har stort behov av.

 

I samband med SDs ideologiskifte sa statsvetaren Andreas Johansson Heinö till Expo:

“Lyssnar man på vad Jimmie Åkesson säger så handlar det om att han vill kombinera värdekonservatism med det socialdemokratiska folkhemsarvet. Det känns mer som ett eget hopkok än att man bygger vidare på en reell idétradition.”

Han menade att partiets strävan att ändra sitt ideologiska epitet var bakvänt – att SD i själva verket bara för sin politik men försöker hitta en idétradition att lägga in den under.

Kanske har Heinö en poäng, för sedan ideologibytet har partiet undvikit all ideologisk diskussion, och slår hårt mot alla som ifrågasätter bristen på öppen och intellektuell debatt. Just nu pågår striden för öppen ridå med de planerade uteslutningarna av Gustav Kasselstrand och William Hahne i SDU-ledningen.

 

Allra mest rädd verkar SD-ledningen vara för den nya ideologiska strömning som kallas identitarism, och som i Sverige främst debatteras på sajten Motpol.

En del av kritiken mot SDU-ledningen är just att de påstås vara identitärer.

För några veckor sedan framkom det att vikarierande partiledaren Mattias Karlsson i december 2013 skrev ett inställsamt brev till den ”antirasistiska” organisationen Expo (som ägnar majoriteten av sin tid och sina statliga bidrag åt att jaga sverigedemokrater och ständigt kallar dem för ett rasistiskt och/eller fascistiskt parti), och bad om hjälp med att hitta komprometterande uppgifter om partiets kritiker i den identitära rörelsen, som han betecknar som ”neofascistisk”.

Mattias Karlsson påstår bland annat att identitärer ”bekänner sig till rasistiska massmördarideologier, understödjer hat mot judar, legitimerar våld som en legitim [sic] politisk metod och öppet bekämpar demokratin” – och därför får deras idéer under inga omständigheter påverka partiet eller dess anhängare.

Det blir nästan komiskt när Stefan Löfven kallar SD nyfascister och SD kallar identitärerna detsamma – katten på råttan och råttan på repet.

 

Så vad är identitarism? Är det ”neofascism” eller är det en ny ideologi med potential att växa sig stark i Europa? Är den sprungen ur de europeiska ungdomarnas bitterhet över att deras föräldrar i 68-generationen tagit ifrån dem deras historiska arv, så som de själva beskriver den?

markus-willinger---generation-identitet-coverwithmarginsEnligt Daniel Friberg, som driver den identitära tankesmedjan Motpol, bygger identitarismen framför allt sina tankar på två verk som båda utkommit på 2000-talet: Generation Identitet av Markus Willinger, född 1992, och Manifesto for a European Renaissance av Alain de Benoist och Charles Champetier.

Den unge Markus Willingers bok beskrivs så här på en nätbokhandel:

“Att förneka de europeiska folken rätten till ett eget arv, en egen historia och till och med egna hemländer har blivit en central del av den moderna västvärldens kulturella grundvalar. Massinvandring, selektiv och demoniserande historieskrivning, och en ständig spärreld av pervers, eller som bäst meningslös, konsumtionskultur är alla faktorer som bidragit till att förminska Europa till en politisk icke-tillvaro. Hennes infödda befolkning består till största delen av atomistiska individer, som saknar minsta tendens till syfte eller mening, och blir allt mer offer för ett politiskt system som saknar allt intresse för sina egna undersåtar. Det finns många perspektiv på hur det kunde bli så här, men Majrevolten 1968 var helt säkert av avgörande betydelse for att skapa den apolitiska, självdestruktiva situation i vilken det postmoderna Europa idag befinner sig.”

 

 

Willinger skriver att identitärerna, till skillnad från dagens europeiska politiker, vill ha mer och inte mindre demokrati, vilket onekligen låter rätt långt ifrån fascism:
”Ni vägrar låta folket rösta om det som verkligen betyder något. Så rädda är ni för populismen (så kallar ni alla åsikter ni inte delar) och folkets ”dumhet”. Folket begriper ju ingenting av de viktiga frågorna. Vi menar å vår sida att folket kan bedöma sakfrågorna tusen gånger bättre än era världsfrånvända parlamentariker.”

I nuläget finns mig veterligen inget europeiskt parti som har antagit den identitära ideologin, även om det finns en årlig identitär kongress som kallas Convention Identitaire där partier som italienska Lega Nord, franska Bloc Identitaire och belgiska Vlaams Belang deltar.

I Sverige anordnar Motpol konferensen Identitär idé där jag själv medverkade förra året med ett föredrag om yttrandefrihet. Trots att jag inledde med att kalla mötesdeltagarna ”eventuella fascister”, så var det ingen som kastade ut mig eller på annat sätt visade sin avsky för alla människors rätt till yttrande- och tankefrihet. Mitt föredrag kan läsas här.

 

 

Men Sverigedemokraterna har alltså utsett identitärerna till sina värsta fiender. Om det beror på en stark önskan att bli som alla andra svenska partier och äntligen få komma in i värmen, eller om det beror på dåligt självförtroende och rädsla för utmanande tankar är svårt att svara säkert på. Men Mattias Karlssons utspel på Facebook tyder på det förstnämnda. Karlsson skrev:

”Under mina 16 år i partiet har jag utkämpat flera hårda interna strider där jag blivit utsatt för omfattande smutskastning. Inte i något fall har det handlat om att vinna makt för maktens egen skull. Varje större konflikt som jag engagerat mig i har handlat om att förhindra en upprepning av partiets historiska misstag och om att komma närmare visionen om ett seriöst, antirasistiskt, brett, folkligt, pragmatiskt och regeringsdugligt mittenparti.”

 

Anklagelserna mot identitetsbaserade partier och rörelser om att vara ”fascistiska” eller ”neofascistiska” beror i grund och botten på antagandet att nationalkänsla och fosterlandskärlek alltid leder till chauvinism, imperialism, rasism och i slutänden till en Führerstat. Detta är ett besynnerligt antagande, för i så fall måste man ju beteckna de nordiska länderna under de två första decennierna efter Andra världskriget som ”fascistiska”. Då var det nämligen ytterst få som inte med stolthet stod upp för sitt fädernesland eller tvekade inför att bekänna sig till dansk, svensk eller norsk identitet – oaktat övriga politiska meningsskiljaktigheter.

I ett läge där samtliga partier mer eller mindre bekänner sig till ”antirasismen” – som förstås inte är en ideologi utan bara ett medel att fördöma och utestänga avvikare – är det inte konstigt att det uppstår riktiga ideologier. Bland dessa finns identitarismen. Som alla nya politiska tanketrender blir den våldsamt fördömd. Precis som liberalismen, sekularismen, socialismen och idéerna om demokrati blev på sin tid.

Ingen av dessa ideologier lät sig dock stoppas bara för att politikerna vägrade diskutera dem. Detsamma kommer givetvis att ske för identitarismen.

 

 

 

 

]]>
http://www.d-intl.com/2015/04/12/ideologiernas-aterkomst/feed/ 4
Fortsätt bygga den Sverigevänliga folkrörelsen http://www.d-intl.com/2015/04/11/fortsatt-bygga-den-sverigevanliga-folkrorelsen/ http://www.d-intl.com/2015/04/11/fortsatt-bygga-den-sverigevanliga-folkrorelsen/#comments Sat, 11 Apr 2015 12:28:32 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39819 I Sverige har de etablerade partierna gemensamt beslutat sig för att ignorera det folkliga missnöjet med den galopperande massinvandringen. På detta sätt har etablissemanget självt skapat en riktig guldsits för Sverigedemokraterna. I det migrationspolitiska tomrummet har partiet kunna växa, från att ha varit ett litet utstött parti i den politiska periferin, till riksdagens tredje största.

I början av 2000-talet började SD ta de första stegen mot att bygga en invandringskritisk folkrörelse. Huvudarkitekten bakom detta partibygge var redan då den nu vikarierande partiledaren Mattias Karlsson. Folkrörelsen skulle vara en bred allians mellan invandringskritiska avhoppare från de etablerade partierna och mer ideologiska nationalister. I partiet har man således utifrån olika ideologiska utgångspunkter kunnat enas i kravet på att stoppa massinvandringen.

Mattias Karlsson verkar inte längre se något mervärde i denna samförståndslösning. I stället driver man från partiledningens sida en fanatisk kamp mot varje tendens som påminner om partiets rötter i den demokratiska nationalismen. Tyvärr verkar man gärna använda sig av samma lumpna metoder som kännetecknar partiets motståndare på vänsterkanten. Ett gammalt SD-klistermärke från 1990-talet löd ”Rasiststämpeln – de styrandes sätt att tysta svensken”. I dag används stämpeln för att tysta intern kritik mot partiledningen.

 

Nu riktas Mattias Karlssons vrede mot SDUs ordförande Gustav Kasselstrand. En rakryggad partiföreträdare som med hela sin person utstrålar en tro på en bättre framtid för vårt land. Inom SDU har Kasselstrand samlat en kader av begåvade och idealistiska ungdomar. Ungdomar som varje politisk rörelse skulle lyfta fram med stolthet. Även inom moderpartiet har Kasselstrand lyckats knyta framgångsrika akademiker och företagare till sin krets. Just det klientel som partiet annars har så svårt att attrahera.

Nu pekar det mesta på att Gustav Kasselstrand och hans fränder kommer att uteslutas ut SD. Han har själv meddelat att han oavsett detta kommer sitta kvar som förbundsordförande för SDU. Förhoppningsvis kan ungdomsförbundet i framtiden utgöra grunden för en till Sverigedemokraterna fristående rörelse som delar partiets grundvärderingar. Historiska exempel visar att det är svårt för nya invandringskritiska partier att konkurrera med Sverigedemokraternas starka varumärke. Ett fristående SDU bör därför fokusera på Sverigevänlig opinionsbildning.

 

På lite längre sikt kan man säkert lägga konflikten med Mattias Karlsson bakom sig. Kanske kan Sverigedemokraterna även utan sitt ungdomsförbund en dag bli Sveriges största riksdagsparti. Men då behövs det nog en fristående kraft som kan påverka partiet i en positiv riktning. Låt oss därför redan nu börja blicka framåt. Låt oss fortsätta bygga den Sverigevänliga folkrörelse vårt land så väl behöver. Både i och utanför de parlamentariska församlingarna.

 

Karl J Svensson

]]>
http://www.d-intl.com/2015/04/11/fortsatt-bygga-den-sverigevanliga-folkrorelsen/feed/ 21
Besvikelsen över ett diktatoriskt klavertramp http://www.d-intl.com/2015/04/09/besvikelsen-over-ett-diktatoriskt-klavertramp/ http://www.d-intl.com/2015/04/09/besvikelsen-over-ett-diktatoriskt-klavertramp/#comments Thu, 09 Apr 2015 09:28:31 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39816 Efter att ha nåtts av nyheten att Sverigedemokraterna utesluter stora delar av de SDU-medlemmar som har förtroendeuppdrag även för moderpartiet, ser jag med bestörtning på vad som håller på att hända med det parti jag röstade på i mitt första val som myndig 2014.

Som många andra hyste jag viss skepsis till detta förhållandevis nya parti, men i brist på alternativ ifall man vill hejda den förödande massinvandringspolitiken samt med ett visst förtroende för bland andra Åkesson, Ekeroth, Jomshof och just Hahne kändes ändå SD som den självklara rösten. Under flera års tid hade jag, om än motvilligt, blivit varse om vad som, för att citera nu framlidne Sjöboledaren Sven-Olle Olsson, håller på att hända med gamla Sverige.

Både före och efter valet, inte minst i samband med Decemberöverenskommelsen, DÖ, var det Sverigedemokraterna som stod upp för demokratin i Sverige.

 

De var öppna med fakta, var öppna för att kompromissa och förhandla och betedde sig på ett föredömligt sätt. När övriga partier ägnade sig åt att sätta epitet på Jimmie Åkesson vann han debatt efter debatt på ren saklighet. Förtroendet för SD sköt i höjden inte bara hos mig, utan också hos många av mina icke SD-röstande vänner. Även när Karlsson tog över och ett helt lag uppenbarade sig fortsatte förtroendet att öka. Jag kände alltså hur jag verkligen lagt min röst rätt, men nu kommer denna käftsmäll.

Såvitt jag vet är de ideologiska skillnaderna mellan de nu under uteslutningsärende satta personerna och den rådande partilinjen mycket små. Jämför man med hur det ser ut i övriga partier, exempelvis Kristdemokraterna med allt från Jakob Forsmed till Sara Skyttedal och för att inte tala om Socialdemokraterna som inhyser allt från kommunister till socialmoderater, är skillnaderna nästintill icke-existerande.

 

De eventuella övertramp mot det regelverk som finns inom partiet må vara hända, men det har garanterat hänt liknande saker förut och det har då inte lett till uteslutning. Faktum är att inga ledande Sverigedemokrater har fått lämna utan att det föranletts av någon i medierna uppblossad skandal.

Nu gör alltså medlemsutskottet tvärtom och skapar ett ärende, som just på grund av dess bisarra och odemokratiska inslag blir en medial historia. Med ett syfte som inte kan vara annat än maktfullkomlighet hos dem som styr i dag. De är oroliga för att den eventuella lilla förändring som ungdomarna vill få igenom eventuellt ska vara negativ. Det värsta är att jag tror de oroar sig mer för att förändringarna är negativa för det gamla gardet personligen, än för att det ska vara negativt för partiet och politiken. Det är alltså svågerpolitik som styr i SD-toppen.

 

Slutligen vill jag säga att jag hoppas både SD och de som står inför uteslutning kör med öppna kort processen igenom, och att Kasselstrand & C:o vid uteslutning inte börjar sabotera för partiet. Jag hoppas i stället att de använder sig av sin energi och sitt stora kunnande för att antingen gå med i ett etablerat parti för att göra det mer nationalistiskt, eller startar ett nytt Sverigevänligt parti.

Ifall de inte engagerar sig någon annanstans, då kommer sådana som jag att fortsätta rösta SD trots detta diktatoriska klavertramp.

Men en sak är säker, SD och den Sverigevänliga rörelsen kommer bli bättre av konkurrensen från dessa grymma tjejer och killar!

 

Den motvillige Sverigedemokraten

 

]]>
http://www.d-intl.com/2015/04/09/besvikelsen-over-ett-diktatoriskt-klavertramp/feed/ 7
De spottar på våra förfäders gravar http://www.d-intl.com/2015/04/06/de-spottar-pa-vara-forfaders-gravar/ http://www.d-intl.com/2015/04/06/de-spottar-pa-vara-forfaders-gravar/#comments Mon, 06 Apr 2015 20:16:52 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39810 Vad än etablissemanget och kulturvänstern säger och anser så har Sverige en tusenårig historia. Man brukar få höra från vänsterhåll att vi i Sverige inte har någon kultur eller historia. Det är en stor lögn från deras sida som enbart syftar till att montera ner nationalstaten Sverige.

Det är så skamligt av dem att påstå någonting sådant. Det är verkligen att spotta på våra förfäders gravar som har kämpat och dött för vårt fosterland som har under tusen år byggt upp det fina och fantastiska land vi nu har.

På mindre än 40 år har de etablerade partierna i sjuklövern nästan lyckats rasera det som tagit så lång tid att bygga upp. Vi måste värna om vårt land och börja göra rätt nu så att vi även i framtiden har något Sverige kvar.

Monarkin och kulturen har länge blivit bespottad av vänstern. Till republikanerna som ivrar för att vi även ska ge upp monarkin vill jag säga att monarkin är en del av vår kultur och vår historia. Den är värd att bevara. Det går utmärkt att förena den konstitutionella monarkin med en parlamentarisk demokrati. Bara för att folket var fjärde år ska få rätten att rösta i allmänna val så ska vi inte ge upp även detta.

 

Monarkin är för tillfället försvagad. Det är mycket socialdemokratins och Olof Palmes verk.

Före valet 1973 var det kungen och inte talmannen som ledde regeringsbildandet. I övriga monarkier ute i världen är det fortfarande så, till exempel i våra grannländer Norge, Danmark, Storbritannien med flera. Och dessa länder är fullvärdiga demokratier. Så att komma med demokratiargument faller platt.

Riksdagens högtidliga öppnande var fram till 1973 väldigt pampigt. Det skedde i rikssalen på Stockholms slott. Där marscherade Karl XI:s drabanter in som en uppskattad del av det högtidliga öppnandet. Så höll kungen sitt trontal, som fungerade som regeringsförklaring. Jag anser att vi borde återinföra dessa gamla traditioner som Palme och sossarna fick bort.

Återinför även ordensväsendet så att det blir möjligt att kunna bli adlad.

 

Gör nationalsången till den officiella och framförallt de två sista verserna.

Våga hissa svenska flaggan utan att skämmas.

Säg emot dem som kommer och gnäller över att vi tar oss rätten att hylla vårt eget land.

Ingen ska kunna komma utifrån och tala om för oss vad vi ska göra och inte göra. Tänk själva tänk utanför boxen. Svenskar, bryt upp ur den förlamande likriktningen som Jantelagen orsakat!

 

Daniel Johansson

]]>
http://www.d-intl.com/2015/04/06/de-spottar-pa-vara-forfaders-gravar/feed/ 29
Skolan, Pippi Långstrump och Malena Ernman http://www.d-intl.com/2015/04/02/skolan-pippi-langstrump-och-malena-ernman/ http://www.d-intl.com/2015/04/02/skolan-pippi-langstrump-och-malena-ernman/#comments Thu, 02 Apr 2015 08:08:01 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39803 De flesta svenskar inser de grava samhällsproblem som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar har försatt oss i. Förortsproblematiken har funnits i mer än 20 år men ingen verkar vilja ta tag i situationen, än mindre prata om den. För då är man rasist.

Göteborg, där jag själv bor, närmare bestämt i invandrartäta Bergsjön, har under den senaste tiden varit i stort medialt fokus med anledning av skottlossningar, mord, misshandel och kriminella uppgörelser. I kölvattnet av den senaste skjutningen i Biskopsgården verkade gammelmedierna för en sekund göra ett undantag från sin slentrianmässiga rapportering och försökte sig på en mer mångbottnad analys.

Janne Josefsson i en nyhetssändning och några eldsjälar i SVT Debatt gav sin bild av verkligheten. Där höjdes tonläget och människor som bodde och verkade i förorterna gav sin bild och sina förslag till förändring. Eleverna på Sjumilaskolan i Biskopsgården intervjuades och följdes upp av Göteborgs-Posten.

Sedan blev det tyst.

 

Den enskilt viktigaste faktorn till varför det ser ut som det gör i förorterna, särskilt de som befolkas av nyanlända och första generationens invandrare, är att det helt saknas framtidshopp. Det finns inga jobb (läs arbeten utan krav på svensk utbildning), skolan saknar resurser, kommunerna går på knäna och polisen söker särskilt stöd uppifrån för att kunna handskas med samhällsutvecklingen. Många invandrare inser själva att de saknar grundläggande kunskaper i svenska och har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden. Bidragssystemen håller utsatta familjer vid liv, men är det en långsiktig lösning?

När jag var liten invandrarpojk hade vi en övervägande majoritet svenska elever i klassen i Bergsjön. Det fanns ingen som inte pratade korrekt svenska, ändå vill jag påstå att samtliga integrerades över förväntan. Det fanns ingen glorifiering av gangstrar, gängkriminalitet eller andra attribut som gjorde att man var bättre för att man hade en pappa som var gängledare. Tvärtom. De flesta – dock inte undertecknad – lever så vitt jag vet sina liv ostraffade och med inkomst av tjänst. Svensk militärtjänst, som jag gjorde med stolthet, och som är ett av de bästa integrationsverktygen som finns, avskaffades av Alliansen 2010.

 

I dag finns klasser nästan helt utan svenska elever. Det är inte ett ‘kulturtillskott’ utan en kulturmisär. Jämfört med min uppväxt har de barnen en minimal chans att integreras och anpassa sig till Sverige. Många elever i grundskolan fungerar i dag som tolkar åt sina egna familjer och när det är dags för kvartsamtal behövs en riktig tolk för att läraren ska ha någon möjlighet att kommunicera med elevernas föräldrar. Vad är det för fel på språkkrav? Mängder med länder, inklusive Norge, har krav på språkkunskap för medborgarskap. Hur ska människor lära sig svenska när hela området befolkas av landsmän som pratar deras eget språk, och alla är lika uppgivna? Det tas storslagna politiska beslut i godhetens namn och sedan får Migrationsverket sköta grovjobbet och bära hundhuvudet.

I stället för att diskutera konkreta frågor om hur vi borde ta hand om de invandrare som redan finns här, drygt en miljon, så befinner sig gammelmedierna på nivån om att Pippi Långstrumps pappa är ”negerkung” i böckerna. Fruktansvärt kränkande. Eller? För vem, undrar jag, jag har aldrig hört talas om en enda mörkhyad person som tagit illa vid sig av det. Däremot finns det många mörkhyade som tar illa vid sig av att de blir marginaliserade, utlämnande åt sina öden, att samhället sviker dem i varenda instans från skola, socialtjänst, arbets- och bostadsmarknad. Är det inte det vi borde diskutera i stället för Pippi Långstrump eller namnet på en kaka?

 

Det finns en oerhörd majoritet människor som inser de grava samhällsproblem som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar har försatt oss i. Förortsproblematiken har funnits i mer än 20 år och ingen verkar vilja ta tag i situationen, än mindre prata om den. Då är man rasist. Alla som inte är för en fullständigt okontrollerad och oreglerad massinvandring är rasister, enligt mediala företrädare, bloggare, kolumnister och allmänna tyckare, som exempelvis Björn Ranelid och Malena Ernman, som själva inte drar sig för offentliga personangrepp. Just den senare tänkte jag särskilt nämna på grund av hennes aggressiva hat mot SD i allmänhet och Jimmie Åkesson i synnerhet.

Med intervjun i Skavlan i förra veckan i färskt minne, där en fortfarande sjukskriven politiker ställer upp för första gången på ett halvår från medieljuset och hatkampanjerna, väljer man att helt bortse från tidigare programetik, medmänsklighet och ‘mysfaktor’ till förmån för den politiskt korrekta hållning som samtliga medier och partier numera är överens om. Man pressar Åkesson, ställer honom personligen till svars för vad några partimedlemmar kan ha sagt på fyllan och villan för 13 år sedan. Han får inte tala till punkt, blir ständigt avbruten och konfronterad för vad man tycker är partiets ‘kultur’.

 

Detta anser företrädare för gammelmedierna vara helt i sin ordning. Vad man dock glömmer är att även andra partiföreträdare medverkat i programmet, exempelvis Anna Kinberg Batra, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven, som givetvis fick ett helt annat bemötande trots att deras partier är de som egentligen bär ansvaret för att det ser ut som det gör i våra förorter. Inte en enda kritisk fråga. Jag skriver det en gång till för säkerhets skull; inte en enda kritisk fråga till dem.

Så med detta som bakgrund ställer jag mig frågan, var är den konkreta debatten, och hur kan det komma sig att det går så fel när så många vill så väl? Operabesökare har trots allt sällan gått på socialbidrag och Malena själv har en paradvåning på Kungsholms strand. Med det sagt kan jag bara konstatera att rasism och viljan att förbättra villkoren för de svagaste i samhället tydligen är samma sak. I så fall är jag en stolt rasist.

 

Acke Leijontoft

 

]]>
http://www.d-intl.com/2015/04/02/skolan-pippi-langstrump-och-malena-ernman/feed/ 6
Politikens konung eller Den ofrivillige kalifen http://www.d-intl.com/2015/03/30/politikens-konung-eller-den-ofrivillige-kalifen/ http://www.d-intl.com/2015/03/30/politikens-konung-eller-den-ofrivillige-kalifen/#comments Mon, 30 Mar 2015 15:18:03 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39799 Oturen grinade Löfvén i ansiktet. Han tvingades till löftesbrott nästan direkt efter sin så kallade valseger. Utöver det vanliga strulet inom regeringen, särskilt med miljöpartisterna, skrek Wallenberg & Co i protest mot det avbrutna avtalet med Saudiarabien. Det skavde fruktansvärt, eftersom Löfvén såg sig själv som en industriman.

Om inte Margot hållit det där förbannade talet om mänskliga rättigheter hade vi kommit undan, tänkte han. Nu hade han i alla fall skickat henne till Kungen, för att den vägen laga skadan. Själv måste Löfvén bege sig till Göteborg för att hedra offren i ett skottdrama. Där får jag i alla fall uppskattning av folket, tänkte han förväntansfullt.

På Margots fråga om han ville resa till Saudi, svarade Kungen: ”Självklart, vi måste alla hjälpas åt.” I sitt inre kände han sig som en marionett. Märkligt att utåt ständigt behöva stödja den här monarkifientliga regeringen, konstaterade Kungen.

”Detta är oerhört viktigt för regeringen och hela Sverige. Kungen har fria händer att lösa detta dilemma till vilket pris som helst”, förtydligade Margot.

Tre veckor senare befann sig kungaparet i kung Salman bin Abdul Aziz palats. Silvia eskorterades elegant åt sidan. Kung Salman förklarade att det krävdes extraordinära åtgärder för att normalisera ländernas relation. Vidare förklarade kung S. fördelarna med att konvertera till islam; goda handelsförbindelser med Arabvärlden, extra generöst apanage, större befogenheter, kvinnor med mera. För att inte tala om vilket försprång Kungen skulle få i den oundvikliga svenska samhällsutvecklingen. Det svenska kungahuset skulle bli både marknadsledande och inflytelserikt!

 

Den svenske kungen tänkte att han faktiskt både hade plikt och fria händer att ordna saken. Dessutom skulle kaffe-flickor och eventuellt andra skandaler framstå i en helt annan dager hädanefter. Härligt att ha koppel på de där uppnosiga regeringskvinnorna också.

Sagt och gjort, efter en snabb-ceremoni följde helikoptertur till Mekka (stenen i Kaba) och Medina (Muhammeds grav) och saken var biff (absolut inte fläsk). Kvällen firades med exklusiva drycker och dito tillmötesgående unga kvinnor. Äntligen får jag vara kung på riktigt, tänkte Kungen. Hans nya namn skulle bli Carl I Fatet och det nya valspråket ”För Allah i alla tider”.

”För helvete, Margot! Du kan ju inte skicka iväg Kungen med en check in blanco”, frustade Löfvén i mötet på regeringskansliet. Självklart hade nyheten om Kungens konvertering kablats ut stort av världspressen redan före Kungens återkomst till Sverige. Dessutom var han fortfarande skakad av den hätska kritik han mötts av i Göteborg.

”Inte kunde jag i min vildaste fantasi förutse det här. Förresten är jag inte välkommen där.” Det sista sa Margot i syrlig ton.

”När Kungen kommer hem håller vi färgen och låtsas som om allt var planerat i minsta detalj. Alla som opponerar sig kallar vi rasister enligt standardförfarandet, fastslog Löfvén bistert.

 

Den svenska pressen reagerade lite olika. Av etablerade medier var Svenska Dagbladet och Dagens Industri de mest kritiska. Arnstad, Expo, Aftonbladet, Expressen, TV4, SVT och SR hjälpte i förebyggande syfte Kungen med argumentation: Tryggad tronföljd i det nya Sverige, brobyggare, regeringsräddare, kulturbärare (riktig islamsk kultur) samt beskyddare av svensk företagsamhet. Alla(h) är vinnare.

När Kungen väl kom hem exakt en månad efter sitt möte med utrikesministern, var röda mattan utrullad och borstad. Presskonferensen som följde blev en eriksgata då endast utvalda medier och journalister vars efternamn började på Lind var inbjudna – av ”säkerhetsskäl”. Kungen var imponerad av välkomnandet, även om han förväntat sig fler kritiska frågor. Regeringen och de lydiga medierna har verkligen lyckats kratta manegen, tänkte han nöjt. Han stärktes i sin övertygelse att han gjort rätt.

 

Ärkebiskop Antje Jackelén läste om Kungen i Aftonbladet och kände ett styng av avund. Hennes eget valspråk var, jämfört med Kungens, rätt lamt: Gud är större. Hon kunde ju inte stöta sig med muslimerna vars Gud är störst (Allahu akbar).

För att övertrumfa Kungens bravader måste jag arbeta för att förena kristendom med islam, tänkte ärkebiskopen. Svenska Kyrkan hade tidigare haft ett projekt att sammanföra unga svenska flickor med ensamkommande muslimska ”pojkar”, men detta lades ned efter kritik. Nu däremot, skulle nog samma projekt kunna sjösättas i större omfattning utan kritik. Varför inte flyktingbostäder i kyrkan? Jag måste tänka lika stort som Kungen. Svenska Kyrkan får inte bli stillastående i samhällsutvecklingen, resonerade Antje tävlingslystet.

Cynikern

]]>
http://www.d-intl.com/2015/03/30/politikens-konung-eller-den-ofrivillige-kalifen/feed/ 4
Svensk panik över dansk ”rasism” http://www.d-intl.com/2015/03/30/svensk-panik-over-dansk-rasism/ http://www.d-intl.com/2015/03/30/svensk-panik-over-dansk-rasism/#comments Mon, 30 Mar 2015 06:55:32 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39791 Statsminister Thorning-Schmidt vill ”ställa krav” på invandrare, säger hon. Men om hon blir omvald kommer hon att glömma hela saken – precis som förra gången.

Det har väckt viss uppståndelse i den svenska vänsterflygeln att Danmarks socialdemokratiska statsminister Helle Thorning-Schmidt nu vill börja ställa krav på invandrare. ”Kommer du till Danmark, ska du arbeta”, meddelar hon i stora annonser. Hon vill också ha ”tuffare asylregler och större krav på invandrare”. På sin Facebook meddelar statsministern att detta är en ny kampanj vars syfte bland annat är att strama upp reglerna för anhöriginvandring. Dessutom menar hon att allt för många invandrare lever på offentliga bidrag i stället för att tjäna sina egna pengar.

Kaj Raving, som sitter i Vänsterpartiets styrelse och är aktiv för partiet i Kalmar län, beskyller nu de danska socialdemokraterna för att ha anpassat sig till ”rasisternas dagordning”, och har blivit så rasande att han lagt ner sina planer på att semestra i Danmark. Till webbtidningen Fria Tider säger han att kampanjen är dålig eftersom den utpekar invandrare som ett problem. Enligt Raving finns det inga problem med invandrare eller invandring. Problemen beror i stället på ”högerpolitik”, som han uppenbarligen menar att den sittande center-vänster-regeringen har fört.

Andra svenskar kallar Helle Thorning ”brun” och ett ”rasistsvin”.

 

Raving har emellertid ingen anledning att bli så ”raving mad”. Man ska nämligen hålla i minnet att det snart är dags för folketingsval i Danmark. Det ska hållas senast i september och den nuvarande regeringskonstellationen med socialdemokrater och Det Radikale Venstre, stöttade av Socialistisk Folkeparti och Enhetslistan på yttersta vänsterkanten, står inför ett hejdundrande nederlag enligt opinionsmätningarna.

Den massiva inströmningen av asylansökare och anhöriga från den muslimska världen, och de offentliga utgifter det innebär, är inte populära bland de danska väljarna. Dessa har i stor omfattning strömmat till det blå blocket, vars ledande partier Venstre (som lustigt nog inte är något vänsterparti utan ett borgerligt mittenparti) och Dansk Folkeparti – som har lovat åtstramningar i invandringspolitiken. Något måste göras om Socialdemokraterna och deras stödpartier ska kunna hålla sig kvar vid makten.

Men man ska inte ta Thornings nya kampanj på allvar. Om hon hade menat något med de aviserade åstramningarna har hon haft flera år på sig att realisera dem. Hennes regering har tvärtom gjort det motsatta och genomfört lättnader i invandringspolitiken – hela 31 stycken, har den borgerliga oppositionen räknat ut.
Man ska också komma ihåg att Socialdemokraterna, som enligt de senaste opinionsmätningarna ser ut att få cirka 22 procent av rösterna, under inga omständigheter kan bilda regering utan stöd från SF, Enhetslistan och Det Radikale Venstre. De två sistnämnda har hittills motsatt sig varje åtstramning och kommer utan tvekan att inta samma position efter valet.

 

Socialdemokraterna lovade åtstramningar i invandringspolitiken även inför förra valet 15 september 2011, men efter valet gjorde de det motsatta. Antingen för att de inte ville strama åt eller för att de inte kunde, utan att fälla regeringen. Inströmningen från tredje världen har aldrig varit större än under den socialdemokratiskt ledda regering som suttit vid makten sedan 2011. Svenska kritiker behöver alltså inte vara så bekymrade: Danmarks islamisering går stadigt framåt, oavsett vilken regering vi har. Inte så fort som i Sverige, men vi ska nog lyckas förstöra välfärdsstaten vi också inom några decennier.

Fyra beräkningar av antalet muslimer i Danmark, som jag gjort för åren 1998, 2004, 2008 och 2012, visar att det inte spelar någon större roll vem som har regeringsmakten eller vad partierna påstår att de vill göra efter ett val.

Mellan 1998 och 2004 växte den muslimska befolkningen i Danmark med i genomsnitt 4,26 procent per år. I perioden 2004-2008, medan vi hade en borgerlig regering med stöd av Dansk Folkeparti, minskade ökningen en smula till 3,52 procent per år. Från 2008 och fram till den senaste räkningen var vi tillbaka vid den tidigare ökningstakten, nämligen 4,29 procent per år. Jag har inte gjort någon räkning sedan dess, men en sådan skulle tveklöst visa att den årliga ökningstakten är större än någonsin.

 

Om man vill minska den muslimska inströmningen – vilket det kan finnas goda skäl till eftersom all erfarenhet visar att det framför allt är de muslimska invandrarna och deras efterkommande som belastar de offentliga budgetarna och skapar parallellsamhällen – räcker det inte med avsiktsförklaringar och mer eller mindre kosmetiska ändringar.

Om de politiska partierna ville göra något effektivt, kunde de till exempel införa ett femårigt moratorium för all invandring från länder och områden vars invånare vi erfarenhetsmässigt inte har kunnat integrera, och som utgör en ökande belastning för det danska samhället. Om det efter fem år visar sig att det faktiskt har lyckats oss att integrera dem som redan befinner sig i landet, kan man överväga att lätta på invandringsstoppet. En sådan politik skulle utan tvekan kräva en uppgörelse med ett antal internationella konventioner, som just nu binder Danmark till händer och fötter. Och inte minst kommer det att kräva ett radikalt uppror med EU. Regeringen och folketinget måste helt enkelt förklara att Danmark är danskarnas land och att vi själva vill bestämma vilka som ska ha rätt att bosätta sig här.
 

Danmarks svenska kritiker kan dock ta det lugnt. Inte ett enda parti som har chans att bli representerat i det kommande folketinget har någon sådan politik i sitt program. Inte ens Dansk Folkeparti.

Den danska valrörelsen är redan i gång och allt eftersom valdagen närmar sig kommer de stora partierna – Socialdemokraterna, Venstre och Dansk Folkeparti – försöka övertrumfa varandra med löften om vilken hård invandringspolitik de vill föra, om man röstar på dem.

Efter valet kommer allt att vara som vanligt och innan utgången av detta århundrade kommer Danmark att ha en muslimsk majoritet.

Men det bekymrar inte partierna, för vilken betydelse skulle det ha? Se bara hur bra det går i områden som har haft muslimsk majoritet i flera århundranden: Libyen, Egypten, Sudan, norra Nigeria, Syrien, Jemen, Irak, Iran, Saudiarabien, Pakistan, Afghanistan och så vidare.

Så kan vi också få det i Danmark, så vad finns det att vara rädd för?

 

 

 

]]>
http://www.d-intl.com/2015/03/30/svensk-panik-over-dansk-rasism/feed/ 3
Är Margot Wallström en fara för demokratin? http://www.d-intl.com/2015/03/27/ar-margot-wallstrom-en-fara-for-demokratin/ http://www.d-intl.com/2015/03/27/ar-margot-wallstrom-en-fara-for-demokratin/#comments Fri, 27 Mar 2015 16:56:38 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39781 Maken till utrikespolitiskt okunnig utrikesminister har vi förmodligen inte haft under modern tid. Margot Wallström har slagit nytt rekord i grenen ”reta upp så många länder du kan på så kort tid som möjligt”. Wallström uttalade sig om ett lands rättssystem, och utmanade därmed hela det islamska samhället.

Landet hon kritiserade är Saudiarabien, vilket får konsekvenser för svenska företag och dess anställda. Få människor känner till att vi haft ett antal civila projekt ihop med Saudiarabien, medierna har tyvärr felaktigt fokuserat allt på vår vapenexport. Resultatet av Wallströms klumpiga utrikespolitik är bland annat att det inte kommer att finnas några svenskar kvar i Saudiarabien om drygt fem månader, deras visum förlängs inte. Vi är inte välkomna!

En effekt av det är att redan ingångna avtal om leverans av till exempel sjukvårdsutrustning inte kan skickas till Saudiarabien, är förlust för de svenska företagen och möjligtvis ökad arbetslöshet i Sverige. I värsta fall kräver saudierna skadestånd av företagen. Saudiarabien har även stoppat de investeringar man börjat med i Sverige (undantaget eventuell finansiering av moskéer och terrorister), allt detta på grund av Wallströms uttalande i riksdagskammaren.

 

Med den okunniga och för oss förödande utrikespolitik Wallström för, och med de klumpiga uttalanden hon gör, borde hon avsättas. Men vem bestämmer om Margot Wallström ska avgå, är det Saudiarabien eller vi?

Om det är Saudiarabien som kräver Wallströms avgång åker hon nog ut fortare än kvickt, vi är mer beroende av Saudiarabien som affärspartner och kund, än av Wallström som utrikesminister. Wallström är bara ytterligare ett av Löfvens många misstag.

I en knappt 17 minuter lång intervju med kunnige socialdemokratiske debattören Johan Westerholm och Patrick el-Cheikh, tidigare chef för svenska handelskontoret i Riyadh, förklaras läget gällande Saudiarabien och den muslimska världen enkelt och konkret. Värt att notera är att Saudiarabien investerar tungt i bland annat Somalia.

Som lök på laxen hakar andra muslimska länder på i kritiken mot Wallström, vilket nämns i intervjun. Nu har även Somalia anslutit sig till de länder som fördömer Wallström och Sverige. Det gemensamma för de länder som nu fördömer Sverige är islam.

 

Hur känns det för oss svenskar att vara fördömda av en ideologi (islam) som vill öka sitt inflytande i Sverige och vars lag och rättssystem sharia är medeltida (vilket Wallström korrekt sa)? Det känns fördömt obehagligt, anser jag. Och det är fördömt obegripligt att vår utrikesminister Wallström inte verkar inse vad hon ställt till med, men sanningen är, minister Wallström, att andra länder är olika oss. De har en annan samhällskultur, och ibland synkar den helt enkelt inte med vår samhällskultur.

Wallström har i praktiken retat upp en ideologi vars fundamentalister hotar och mördar dem som skriver om islam eller ritar av ideologins profet Muhammed. Några exempel:

  • Salman Rushdie sattes på dödslistan av Irans ayatolla Khomeini 1989. Salman bad om ursäkt och benådades, men nu är han återigen på dödslistan.
  • I Danmark bombhotades år 2006 en tidningsredaktion sedan de publicerat bilder på Muhammed.
  • Filmen ”Muslimernas oskuld (The Innocence of Muslims) väckte vrede över hela den islamska världen, även i Sverige var det oroligheter, och 2012 mördades USAs ambassadör samt tre tjänstemän i Benghazi på grund av filmen.
  • I december 2014 mördades 17 människor i Frankrike på grund av satirteckningar av Muhammed och judehat.
  • I år mördades två människor i Köpenhamn (Lars Vilks tros vara måltavlan för terroristen).
  • I veckan tvingades Lars Vilks flytta från sitt hus, han är numera bostadslös och ständigt på flykt från islams hot.

Det är alltså allt detta Wallström utmanat.

 

Det Wallström har gjort kan liknas vid att stoppa in en pinne i getingboet och röra om rejält, men i det här fallet är getingarna många, starka och en del av dem har redan krupit in under tröjan. Det bor ett antal personer i vårt land som är islamistiska fundamentalister, hur många de är vet ingen. Om de får order om att bestraffa Sverige för Wallströms attack på islam (vilket länderna som ingår i OIC anser det vara) kan det som skett i Paris och Köpenhamn ske här med. De som tror att det inte kan ske i Sverige, är aningslösa och naiva.

Skillnaden mellan vår sekulariserade samhällskultur och islams diktatoriska ideologi exemplifieras bra med en jämförelse:

Filmen Life of Brian gick upp på biograferna 1979. Vi skrattade.

En fjorton minuter lång trailer om filmen ”The Innocence of Muslims” lades ut på internet. Folk dog.

 

Islams ideologer och ledare har gång på gång visat hur de vill skrämma oss till underkastelse, nu har Wallström gett den ideologins fundamentalister anledning att utöva väpnad terrorism i vårt land.

För Sveriges bästa borde Wallström avgå frivilligt.”

]]>
http://www.d-intl.com/2015/03/27/ar-margot-wallstrom-en-fara-for-demokratin/feed/ 16
Sverige-Saudiarabien eller realpolitikens triumf http://www.d-intl.com/2015/03/26/sverige-saudiarabien-eller-realpolitikens-triumf/ http://www.d-intl.com/2015/03/26/sverige-saudiarabien-eller-realpolitikens-triumf/#comments Thu, 26 Mar 2015 11:05:27 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39775 Margot Wallström, Sveriges energiska utrikesminister, försökte tackla Saudiarabien angående mänskliga rättigheter och fick den hårda vägen lära sig några basala fakta om Mellanöstern. I själva verket kanske hon måste avgå för att lugna ner situationen, skriver Zvi Mazel, före detta israelisk Stockholmsambassadör.

Driven av rättfärdig indignation fördömde Wallström den hårda domen mot Raef Badawi, en saudisk bloggare som för att ha förolämpat islam dömdes till livstids fängelse och 1000 piskrapp. Domen är förstås chockerande, men den speglar det faktiska tillståndet för mänskliga rättigheter – eller rättare sagt bristen på mänskliga rättigheter – inte bara i Saudiarabien, utan i alla muslimska länder. En situation som kategoriskt bör fördömas av alla upplysta nationer.

Olyckligtvis övertrumfas moralisk indignation av geopolitik och nationella intressen. EUs medlemmar, däribland Sverige, har en tendens att ha överseende med sina muslimska minoriteter när dessa vägrar lyda landets lagar, och gör vad de kan för att leva sina liv enligt sharia. President Obama (som valde att inte delta i massdemonstrationen för solidaritet i Frankrike efter en serie dödliga terroristattacker, och i stället åkte och gratulerade den nye saudiske kungen och uttryckte sina kondoleanser över föregångarens död), tyckte inte att det var lämpligt att nämna bloggarens öde.

 

Rasande över Sveriges fördömande stoppade Saudiarabien Wallströms planerade tal vid ett möte med Arabförbundet, där hon skulle fördöma Arabländernas mänskliga rättigheter. Arabförbundets medlemmar var antagligen inte så förtjusta i att höra ett sådant tal, men ville belöna Sverige för landets anti-israeliska ställningstaganden och erkännandet av en ännu ej existerande palestinsk stat. Bråket hade antagligen dött ut om inte svenskarna hade gått flera steg längre: Wallström fördömde faktiskt Saudiarabiens rättsväsende och den svenska regeringen beslöt att inte förnya avtalet om militärt samarbete mellan de två länderna som löper ut i maj.

Riyadh hämnades genom att genast kalla hem sin ambassadör, samtidigt som man utfärdade en kommuniké som fördömde Stockholms inblandning i Saudiarabiens interna angelägenheter och hintade om en ny utvärdering av relationerna mellan de båda länderna. Dessutom betonade man att Saudiarabiens rättsväsende är oberoende och baserat på sharia. Till yttermera visso beslöt man att inte längre utfärda visa till svenska affärsmän. Saudiska medier gick till attack och påminde Stockholm om att de har mer att förlora – eftersom handeln mellan de två länderna kraftigt gynnar Sverige. Och som om detta inte var nog har Förenade Arabemiraten också tagit hem sin ambassadör; 30 arabiska länder inklusive Egypten fördömer i kraftiga ordalag den svenska ministern, precis som Gulf Cooperation Council, OIC (Organization of Islamic Cooperation) och Arabförbundet.

 

Ställda inför denna enade arabisk-islamiska front, kände sig Sverige mycket ensamt och drabbades av panik angående hoten mot affärsavtal. Näringsministern kallade skyndsamt till ett möte med näringslivet och Wallström gjorde ett tappert försök att poängtera att Saudiarabien är en viktig spelare i regionen och i världen, och att goda relationer med landet är värdefulla för Sverige.

Hon förklarade att hon är övertygad om att de goda relationerna snart skulle vara återupprättade, och tillade att hon aldrig kritiserat islam och inte avsett att förnärma Saudiarabien. Hon poängterade att det pågår ett samarbete inom ramarna för dialog mellan kulturer och religioner, med centrum i Qatar. Dessutom sa Wallström att hon stöder religionsdialog i Sverige och att avsevärda summor har tilldelats muslimer här för att hjälpa dem att spela en större roll i det svenska samhället. Uttrycken för tillgivenhet och beröm av islam och Saudiarabien var så överdrivna att man lätt kunde få för sig att Sverige inte har någon sannare vän i världen.

 

Men detta var uppenbarligen inte nog för saudierna, så Wallström tog hjälp av den svenske kungen. Carl XVI Gustaf skickade ut en häpnadsväckande kommuniké om att han var oroad över situationen och hade kallat till sig utrikesministern för att diskutera frågan. Detta gjordes i uppenbart syfte att blidka hans saudiske kollega.

Men enligt den svenska grundlagen och traditionen har kungen ingen som helst operativ roll. Vid de enstaka tillfällen han har vågat säga vad han tycker i politiska frågor, har han läxats upp av såväl medierna som de politiska partierna. Det faktum att han kallades in för att så att säga dra en lans för sitt land, visar hur djup krisen är. Men kan faktiskt säga att den svenska utrikesministern och hela regeringen har begett sig ut på en Canossavandring. Sverige, som njuter så av att utdela moraliska domar och kämpa för mänskliga rättigheter, gav snabbt upp sina principer för att rädda sina ekonomiska intressen. Någon sådan förändring kunde givetvis inte skönjas i Sveriges fientliga hållning gentemot Israel, men den judiska staten använder sig heller inte av det slags käftsmällar.

Det råder dock ingen tvekan om att vissa i Israel skrockade förnöjt när de läste uttalandet från OIC, citerat i Washington Post 24 mars, att Sverige ”inte borde göra anspråk på moralisk auktoritet för att fälla ensidiga omdömen och moraliska kategoriseringar av andra”.

 

Noterbart är också att den saudiske kungen, som bara suttit två månader på tronen, reagerade omedelbart och kraftfullt för att hävda sin auktoritet och sitt ledarskap i en tid när hela Mellanöstern är i kaos, hans vänner i sunni-islamiska länder i fara och shia-styrda Irans inblandning och hets på sin topp. Han slog kraftfullt fast att hans land är baserat på sharia – som är källan till dess rättsväsende.

Saudiarabiska domare reser inte till Paris, London eller Washington för att studera juridik. De tittar i sharian, och bara i sharian. Genom att vända kritik mot frågan om mänskliga rättigheter till kritik av islam, har kungen skaffat sig stöd från alla arabiska länder och organisationer. Saudiarabien är trots allt islams vagga och dess härskare är väktare av de heliga städerna Mecka och Medina. Nu när de har spänt sina muskler kommer Saudiarabien sannolikt att mjukna – kanske i utbyte mot Wallströms avgång.

 

Vad, om ens något, har Sverige lärt sig? Att man ska välja sina strider mera noggrant och att försvaret av mänskliga rättigheter är mindre viktigt än landets egna intressen? Trots allt ser Sverige fram emot att ”välkomna” ännu fler flyktingar från i huvudsak arabiska länder nästa år. Man ska hålla i minnet att landets växande muslimska minoritet har ambitionen att införa sharia i Sverige – precis som i Saudiarabien.

 

Zvi Mazel, medarbetare vid The Jerusalem Center for Public Affairs, är före detta israelisk ambassadör i Rumänien, Egypten och Sverige. 

]]>
http://www.d-intl.com/2015/03/26/sverige-saudiarabien-eller-realpolitikens-triumf/feed/ 1
Sverige 2015: Så blev vänsterns utopi ett mardrömssamhälle http://www.d-intl.com/2015/03/26/sverige-2015-sa-blev-vansterns-utopi-ett-mardromssamhalle/ http://www.d-intl.com/2015/03/26/sverige-2015-sa-blev-vansterns-utopi-ett-mardromssamhalle/#comments Thu, 26 Mar 2015 10:34:47 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39768 Sverige 2015: Ett samhälle i fritt fall. Den så kallade regering som förväntas styra landet kan främst betecknas som ett dåligt skämt. Den grova brottsligheten och en veritabel invasion av tiggare präglar samhället, samtidigt som massmedierna är infiltrerade av våldsvänstern och andra demokratifientliga element. 

Nämnda ”regering” innehåller bland annat en avdankad svetsare och fackpamp som statsminister; en utrikesminister som genom sin inkompetens och okunskap gjort betydande delar av världen fientligt inställda till vårt land; en bostadsminister utan fackmässig erfarenhet och som därtill enligt en bedömare som Nalin Pekgul (S) är islamist; en skolminister som gripits i Israel som säkerhetsrisk; en framtidsminister som menar sig ha blivit mördad på 1300-talet.

Så där håller det på.
Lägg därtill att den nuvarande S-MP-ministären, med stöd av V, inte utgör några problem för de förment borgerliga oppositionspartier som ingick i två alliansregeringar 2006-2014. Tvärtom – i stället för att efter det jämna valresultatet i september 2014 konkurrera om regeringsmakten lade sig M, FP, C och KD platt på magen inför Löfvens sorgliga minoritetsregering i form av Decemberöverenskommelsen (DÖ). Det innebar att man i praktiken avsade sig alla oppositionsanspråk.

 
Sverige 2015 domineras till stor del av brottsligheten. Delar av våra storstadsområden är laglöst land där våldet härskar. Invandrargäng gör upp sinsemellan med hjälp av automatvapen som nu senast i en restaurang på Hisingen i Göteborg. Regeringen reagerar med att vilja skärpa vapenlagarna – vilket väl är ungefär lika begåvat som att hävda att sprängmedel borde förbjudas för att stoppa islamistterrorn. Invandrarrelaterad gängbrottslighet har vidare tillåtits dominera en stad som Södertälje med förgreningar in i näringsliv, politik och rättsväsende.
Det faktum att ungdomar med invandrarbakgrund härjar i förorterna genom att sätta eld på bilar och angripa polis, ambulans och brandkår med stenar och annat är numera en del av vardagen och uppmärksammas på sin höjd i små tidningsnotiser.
I denna laglöshetens ekvation bör också den romska tiggarinvasionen från i främsta hand Rumänien nämnas. I så gott som alla svenska samhällen livnär sig sedan några år tillbaka otaliga människor, vilka i många fall kommit hit via skrupulösa människosmugglare, på organiserat tiggeri. Jag vågar påstå att inget sunt samhälle tillåter sådan verksamhet eller de ohygieniska kåkstäder vari tiggarna bor och som utgör en uppenbar fara för folkhälsan.
I Malmö kan vi till den ordinära våldsbrottsligheten och det epidemiska tiggeriet lägga en helt igenom från arabiska områden i Mellanöstern importerad antisemitism, vilken lett till att Sveriges tredje största stad är på väg att avfolkas på judar. Till råga på eländet visar den styrande S-V-MP-majoriteten inga som helst tecken på att genom en realistisk politik vilja åtgärda problemen, sannolikt därför att man är beroende av arab- och muslimrösterna för att hänga kvar vid makten. Tvärtom: Till Malmö hälsas alla välkomna.

 

Brottsligheten har emellertid fler konnotationer än så här. De stora kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet anlitar båda den brottsbelastade Researchgruppen, ett gäng vänsterextremister som inte gjort någon hemlighet av sina rötter i den våldsbenägna vänstern med AFA i spetsen. Researchgruppen bedriver en omfattande åsiktsregistrering i nära samverkan med bolaget Piscatus, som startades av Robert Aschberg, Expo och AFA 2010 och har vid flera tillfällen hängt ut medborgare som publicerat olämpliga kommentarer på nätet.
Frontfigurerna Mathias Wåg och Martin Fredriksson har bland annat gjort sig kända för att beteckna den egna gruppen som ”Sveriges Stasi”. Wåg skrev vidare på Twitter 20 maj 2013: ”Ni som överklagar böneutropen till förvaltningsrätten. Tack för att ni skrev med personnummer.” Därmed bekräftades symbiosen mellan extremvänster och islam/islamism, en koppling som kommer till noggrann belysning i Johan Lundbergs bok Ljusets fiender (Timbro 2013).
En annan medlem i Researchgruppen är My Vingren, som nyligen anställts av Sveriges radios Ekot. I Sverige anno 2015 bör således ett förflutet i våldsbelastad vänster inte ses som en nackdel utan tvärtom som en extra merit i ens CV.

Mer om Researchgruppen i Ola Sandstigs granskande reportage i Dagens Samhälle #11/2015:

 

 

Hur kunde det då bli så här? För att få ett svar på den frågan bör vi gå tillbaka till den så kallade 68-vänster som 24-27 maj 1968 ockuperade Kårhuset i Stockholm.
Formellt var ockupationen en protestaktion mot regeringens proposition om en ny studieordning, UKAS, men den kom efter hand att urarta till en demonstration till förmån för kommunism och extremvänster med tongivande grupperingar av typ Clarté och KFML och där den senare Fryshus-chefen Anders Carlberg blev riksbekant som testuggande revolutionär av trotskistiskt slag.
Det hjälpte föga att utbildningsminister Olof Palme och dåvarande studentpolitikern Ulf Adelsohn försökte tala Mao- och Castro-dyrkarna i Kårhuset till rätta – de revolutionära ropen stod som spön i backen, och snart skulle vänsterockupanterna göra staden osäker genom att försöka ockupera nyckelinstitutioner som Stadsteatern, Operan och Centralstationen, dessbättre utan framgång.
Palme insåg säkerligen att hans maningar till reformism, demokrati och besinning klingat ohörda, men med karaktäristisk slughet kom han under de följande åren att, främst i sin utrikespolitiska retorik, närma sig kårhusvänsterns demagogi.

 
Palme och den socialdemokratiska regeringskretsen kring honom, med namn som Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson och icke minst Pierre Schori, såg chansen att absorbera i alla fall delar av extremvänstern i socialdemokratin. Leijon hade för övrigt själv ett förflutet inom KFML, en förkortning för Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna.
Till sin hjälp hade Palme och hans meningsfränder här Vietnamkriget, vilket alltmer utvecklade sig till en katastrof för USA och som Palme gjorde upp räkningen med framförallt i sitt beryktade jultal i Storkyrkan 1972. Statsminister Palme liknade här de amerikanska bombningarna över Hanoi och Haiphong vid nazistiska krigsförbrytelser. Vänstern jublade, men de diplomatiska förbindelserna med USA skadades allvarligt.
Här följer mer information, inklusive en ljudfil av talet, om Olof Palmes jultal:

 

 

Vänstervridningen i Sverige och Västeuropa var ett fenomen som, liksom så mycket annat, hade hämtats från USA och de studentprotester som hade inletts här i slutet på 1950-talet. Från det stora landet i väster kom ett varierat utbud av revolutionär frasretorik av vänsterguruer som Herbert Marcuse, Jerry Rubin, Eldridge Cleaver och allt vad de hette.
Journalisten Christopher Jolin svarade 1972 för en imponerande kartläggning av fenomenet med bestsellern Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige (Vox/Bernces bokförlag), vilken slog ned som en bomb i medievärlden och inledningsvis fick goda recensioner i borgerlig press. Bland skrev Gunnar Unger som signaturen Sagittarius i Svenska Dagbladet att Jolin ”var förtjänt av hela nationens tacksamhet”.
Flera år senare gled den ursprungligen liberale Jolin tyvärr över i det extremnationella lägret, något som gör att hans i mitt tycke banbrytande bok inte fått den uppskattning den förtjänar.
Den som vill läsa mer om Christopher Jolin och hans bok Vänstervridningen kan göra det på min blogg.

 

 

Om Olof Palme kan mycket sägas, och till dem som förstått hans betydelse för vänsterradikaliseringen av Sverige hör avgjort Jan Sjunnesson, tills för kort tid sedan chefredaktör för den Sverigedemokraterna närstående nätpublikationen Samtiden. I sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013) skriver han så (sidan 95):
”Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare. Den offentliga sektorn fördubblade antalet anställda under decenniet med Palme som röd baron och verkställande direktör i det socialistiska kungadömet Sverige. I inget annat demokratiskt västerländskt land förfogade staten över så stora resurser och så många anställda.”

 

Det behöver knappast framhållas extra att ett mångkulturalistiskt synsätt passade som hand i handske i förhållande till en politik liknande den som skisseras av Jan Sjunnesson här ovan. Detta blir förfärande klart när vi studerar den socialdemokratiska regeringens proposition 1975:26 Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m m, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon:
Den hallstämplade mångkulturalismen fastställs här med följande formulering: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” Propositionen antogs enhälligt i Sveriges riksdag.
Den 13 december 1989 fattade emellertid den socialdemokratiska regeringen med Ingvar Carlsson som statsminister ett beslut som indikerade en viss tillnyktring i immigrationsfrågan. Då kom det så kallade Luciabeslutet, enligt vilket Sverige som politiska asylanter endast skulle acceptera personer vilka var att betrakta som flyktingar enligt FNs flyktingkonventioner eller hade vad som angavs vara ”särskilt stort skyddsbehov”.
Detta skedde sedan så många som 20 000 flyktingar (jämför med dagens ungefär tiofaldigade siffror!) anlänt till Sverige under andra halvåret 1989, fler än under hela 1988. Alla riksdagspartier utom FP, MP och V godtog beslutet.
 

1991 tillträdde dock den borgerliga regeringen Bildt, och sedan FP-ledaren Bengt Westerberg ställt ultimatum beslutade statsminister Carl Bildt att Luciabeslutet skulle rivas upp till förmån för Westerbergs ”generösa flyktingpolitik”. Två års tillfällig tillnyktring i svensk immigrationspolitik var därmed till ända.
1997 kom nästa ideologiskt viktiga proposition 1997/98:16 med rubriceringen Sverige, framtiden och mångfalden, signerad invandringsminister Leif Blomberg (S): Enligt detta regeringsförslag, som också det antogs enhälligt i riksdagen, skulle hela det svenska samhällsbygget baseras på mångfald i etniskt hänseende: arbetsmarknadspolitik, socialpolitik, skolpolitik, kulturpolitik – allt skulle underordnas den sakrosankta mångfalden.
Mångfaldsevangeliet skulle spridas medelst ”massiva propagandainsatser” på arbetsplatser, i skolor, på universitet, bibliotek, museer etcetera. Tre delmål fanns: Ett jämlikhetsmål (full jämlikhet för invandrare), ett valfrihetsmål (valfrihet att välja assimilation eller fortsatt utveckling av den egna kulturen, det vill säga i praktiken segregation) samt ett samverkansmål (alla infödda svenskar måste samarbeta om mångfalden). Därmed hade ett Sverige, genomsyrat av mångkultur och mångfald och med massinvandring som instrument, etablerats med fullständig enighet över den tidens partigränser.
Här en upplysande sammanfattning av ovannämnda utvecklingen i bloggen Aktualia 10 juli 2011:

 

Man bör vara både blind och döv för att inte inse att resultatet av den förda mångkultur-, mångfalds- och massinvandringspolitiken ingalunda lett till något slags vänsterradikalt idealsamhälle, ett Utopia där godhet, tolerans och fred härskar. Snarast har den blivit det rakt motsatta, ett mardrömssamhälle med stundom rent krigslika förhållanden som illustreras av den ovan anförda massakern i Göteborg samt gängrelaterade uppgörelser inklusive ett otal skjutningar och misshandelsfall på olika platser.
Den uppmärksammade bloggaren Dick Erixon tar upp den katastrofala utvecklingen 19 mars 2015 på sin blogg I hjärtat rebell under rubriken ”Integrationen för krig till Sverige”.
Den Centerpartiet närstående Erixon tar avstamp i dödsskjutningarna på Hisingen och ett uttalande från ett ögonvittne: ”Det är som att leva i ett krig.” Dick Erixon skriver följande:
”Den ’integration’ som svenska partier står för betyder att traditioner, kulturer och beteendemönster från Mellanöstern och övriga världen är lika viktiga som den kultur och sociala normer som funnits i Sverige fram till 1970-talet.”
Den svenska så kallade integrationen medför, menar Erixon, ”att krig är något som vi måste räkna med” på samma sätt som man måste räkna med det i andra delar av världen, särskilt från de delar varifrån de flesta nyanlända kommer ifrån. Dick Erixon skriver följande, vilket jag tycker kan vara en lämplig avrundning även av min egen artikel:
”Jag är så innerligt trött på de politiker som talar om integration som något positivt. Det enda rimliga är assimilering. Men det kan vara för sent för det.”

 

 

 

 

]]>
http://www.d-intl.com/2015/03/26/sverige-2015-sa-blev-vansterns-utopi-ett-mardromssamhalle/feed/ 5
Varför granskar inte journalisterna islam? http://www.d-intl.com/2015/03/24/varfor-granskar-inte-journalisterna-islam/ http://www.d-intl.com/2015/03/24/varfor-granskar-inte-journalisterna-islam/#comments Tue, 24 Mar 2015 06:56:29 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39765 Islam har i dagens västerländska samhälle fått en plats i samhällsdebatten som hade varit helt otänkbar för bara 20 år sedan, skriver Bertil Malmberg.

Går vi ännu längre tillbaka, säg till 1960-talet, så nämndes islam i stort sett aldrig i mediernaa eller i det dagliga samtalet. Skälet till denna förändring är naturligtvis dels den markant ökade islamiska aktivismen runtom i världen alltsedan Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie 1989, dels det stora antalet migranter från muslimska länder, som kommit till Sverige och många andra västländer främst sedan 1990-talet. Debatten får bränsle genom ett stort antal spektakulära händelser med koppling till islam.

Åsiktsspridningen är stor. Företrädare för islam, liksom ett antal ledande västerländska politiker och akademiker, hävdar att islam är ”fredens religion” och att den väl låter sig förenas med modern demokrati. Denna sida av debatten vill gärna göra en tydlig distinktion mellan islam och ”islamism”, det vill säga politisk islam. De hävdar oftast att de terrorister, som säger sig utföra sina handlingar i islams namn, inte har något med islam att göra eller att det ”bara är en liten minoritet, som kidnappat islam”. På så sätt försöker man friskriva islam från varje koppling till de blodiga händelserna. Denna sida av debatten hävdar också ofta att det finns eller håller på att utvecklas en ”europeisk” islam, väl lämpad för det moderna västerländska samhället.

 

Andra, inte minst intellektuella ex-muslimer med gedigen kunskap om och erfarenhet av islam, ser den som en inte bara en religion utan även en totalitär ideologi. De menar att de våldshändelser som nästan dagligen rapporteras från Mellanöstern, Afrika eller för den delen Europa är starkt kopplade till islams grundläggande tankar. De menar att rörelser som al-Qaida, IS och Boko Haram med flera handlar enligt islams påbud.

Alltför ofta används enstaka verser ur Koranen som stöd för de olika ståndpunkterna. Alltför sällan hör man någon referera till andra delar av de centrala islamiska skrifterna. Mot denna bakgrund finns goda skäl att diskutera, eller om ni så vill analysera, islam utifrån tillgängliga fakta utan att förfalla till Koran-exegetik. Man behöver inte traggla sig igenom den allt annat än lättlästa Koranen och 1000-tals hadither för att förstå vad islam handlar om. Det räcker med att ta del av två nutida dokument, Kairodeklarationen och Ammanbudskapet samt ett medeltida dokument sharia, vilken de båda andra hänvisar till.

 

”Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i islam” (CDHRI) antogs 1990 av samtliga medlemmar av OIC, det vill säga samtliga muslimska länder. Deklarationen finns lätt tillgänglig och det är ingen svårighet att ta del av och analysera den. En analys finns här.

Jag nöjer mig här med att konstatera att de två avslutande artiklarna entydigt säger att samtliga mänskliga rättigheter (MR) ska underställas sharia och att sharia är enda källan för tolkning av dessa rättigheter, vilket effektivt sammanfattar Kairodeklarationens budskap. Detta innebär att de mest grundläggande mänskliga rättigheterna som religionsfrihet, åsikts-och yttrandefrihet samt likhet inför lagen för män och kvinnor oavsett religion förvägras. Bara det faktum att samtliga muslimska länder valde att ta fram sin egen deklaration om MR inom islam borde lända till eftertanke, då det visar att man inte accepterar FNs deklaration om MR (UDHR). Det är samtidigt ett erkännande av att islam inte är kompatibel med UDHR.

 

Ammanbudskapet undertecknades så sent som 2006 av ledande företrädare för alla betydande grenar av islam i konsensus (ijma) och innehåller därför enligt islamisk doktrin ett antal bindande uttalanden. Bland undertecknarna finns de främsta lärda vid al-Azhar-universitetet i Kairo och de främsta ayatollorna i Iran. De har klart uttalat exakt vad en muslim förväntas tro på och underkasta sig. Detta innebär bland annat att de ska lyda sharia enligt en av de erkända lagskolorna, och tro på Koranen som Allahs direkta ord.

Sharias centrala roll inom islam framgår tydligt av ovan nämnda nutida dokument. Eftersom de antagits av de främsta företrädarna för islam bör de ses som uttryck för mainstream islam och alls inte för åsikter inom en ”liten minoritet”.

 

De delar av sharia som har särskild betydelse vad avser MR finns översatta till svenska i kapitel 8 i denna gratis e-bok  (där finns även länk till originalet på engelska). Av dessa dokument framgår att religion och ideologi är hårt integrerade inom islam.

Mot bakgrund av dessa obestridliga fakta finns det skäl att ställa ett antal frågor.

Politiker och företrädare för medierna brukar ofta säga sig företräda och försvara mänskliga rättigheter. Hur kan det då komma sig att de aldrig tar upp dessa graverande fakta om en totalitär och anti-demokratisk religion/ideologi? Journalister säger sig ofta ha viktiga uppgifter i att granska viktiga förhållanden i samhället. Varför gör man ingen seriös och ärlig granskning av dessa graverande fakta? Man stoltserar gärna med att man ägnar sig åt ”grävande journalistik”. Varför gräver man inte fram fakta om en ideologi som är ett direkt hot mot vår demokratiska samhällsordning?

 

Varför klarar man inte av att koppla samman, utan de vanliga undanflykterna, närmast dagligen förekommande grova våldshandlingar med islams doktrin, trots att denna koppling är minst sagt uppenbar?

Är man så skräckslagen för att bli klassad som ”islamofob” eller ”rasist” att man inte har intellektuell förmåga och ryggrad att inse att dessa epitet saknar grund och enbart används för att hindra seriös granskning av islams förfärande agenda?

Var finns den religionshistoriker eller islamolog som vågar visa moralisk ryggrad och intellektuell hederlighet att tala om sanningen om islam utan denna ständiga postmoderna relativisering av vad islam står för?

 

Bertil Malmberg är SD-politiker och islamexpert.

 

]]>
http://www.d-intl.com/2015/03/24/varfor-granskar-inte-journalisterna-islam/feed/ 4
”Därför är islam barbari” http://www.d-intl.com/2015/03/22/darfor-ar-islam-barbari/ http://www.d-intl.com/2015/03/22/darfor-ar-islam-barbari/#comments Sun, 22 Mar 2015 12:34:42 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39760 Jag tror att Tredje världskriget mellan civilisationen och den barbariska dödskulten islam redan har börjat. Ja, Samuel Huntington hade rätt, skriver Serkan Engin.

 

Hur ska man beskriva en ”religion”? Genom antalet följare? Om det det fanns en miljard (som antalet muslimer över hela världen) satanister som menar att de har rätt att offra barn på grund av sin tro, skulle du då säga: ”Givetvis, vi har religionsfrihet”?

Islam kan inte reformeras, om det vore möjligt skulle den ha reformerats under sina 1 400 år. Islam kan inte reformeras på grund av de inre strukturerna av dess teologi. Islamisk teologi kommer från Koranen och Haditherna, som innehåller konkreta order för muslimers dagliga liv – exempelvis storleken på det byte en muslimsk armé kan ta efter ett krig med icke-muslimer, rätten att förslava kvinnor och små flickor som krigsbyten, att muslimer måste döda homosexuella, avfällingar och icke-muslimer, att muslimer måste hugga handen av en tjuv, att muslimer måste stena kvinnor som begått äktenskapsbrott och så vidare. Dessa våldsamma, hatiska och terroristiska order inom islam kan aldrig tolkas på humanistisk grund.

 

Hur skulle man kunna reformera följande barbariska Koranverser:

 

2:191 “Döda de vantrogna varhelst ni finner dem.”

3:28   “Muslimer får inte ta vantrogna som vänner.”

3:85   “Andra religioner än islam är inte acceptabla.”

5:33   “Lemlästa och korsfäst vantrogna som kritiserar islam.”

8:12   “Terrorisera och halshugg dem som tror på andra skrifter än Koranen.”

8:60   “Muslimer måste uppbåda alla vapen för att terrorisera de vantrogna.”

8:65   “De icke troende är dumma; uppmana muslimerna att bekämpa dem.”

9:5     “När tillfälle uppstår, döda alla vantrogna var ni än finner dem.”

9:30     “Judar och kristna är perverterade, bekämpa dem.”

9:123   “Kriga mot de vantrogna som bor i ditt grannskap.”

22:19   “Straffa de icke troende med kläder av eld, järnstänger med krok, kokande vatten, smält deras hud och bukar.

47:4     “Längta inte efter fred med de vantrogna; halshugg dem när du fångar dem.”

 

Man kan hitta många liknande verser i Koranen. Hur kan en tro baserad på sådana barbariska order reformeras och transformeras till humanistiska strukturer?

Kristendom och judendom reformerades för hundratals år sedan, men inte islam. I dag finns det inga judar i världen som stenar kvinnor till döds för äktenskapsbrott, det finns inga inkvisitionsdomstolar i den kristna världen, men islam befinner sig fortfarande på Medeltiden. Samma våld som den arabiske krigsherren Muhammed ägnade sig åt är fortfarande giltig 1 400 år senare. Muslimer kan fortfarande våldta barn på 9 år, som Muhammed gjorde. De lever fortfarande i Medeltiden, medan den civiliserade världen passerade denna primitiva ålder för hundratals år sedan.

 

I den civiliserade världen lever vi efter FNs Deklaration om universella mänskliga rättigheter. Dessa är basen för vår civiliserade värld, men islam är själva antitesen till dessa rättigheter. Låt oss titta på några delar ur den artikel som brittiska Martha van der Pol skrev med rubriken “Islam is Antithetical to Fundemental Human Rights”.[1]

”Islam uppmanar till att sharialagar ska övertrumfa medborgerliga lagar på så sätt att mänskliga rättigheter förkastas av islam. Europadomstolen i Strasbourg beslöt i februari 2003 att islamiska sharialagar är ’oförenliag med de grundläggande principerna för demokrati’. Domstolen sa att ett rättsväsende baserat på sharialagar ’skulle avvika från den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, särskilt i förhållande till kvinnors ställning och i dess inblandning i alla sfärer av privat och offentligt liv i enlighet med religiösa föreskrifter’. Dessutom beslöt Europadomstolen 31 juli 2001 att ’institutionen med sharialagar och en teokratisk regim är oförenliga med kraven på ett demokratiskt samhälle’.”

 

Deklarationen om de universella mänskliga rättigheterna är basen för den europeiska kommissionen och Storbritanniens UK Human Rights Act. Här följer en jämförelse av FN-deklarationen och de islamiska överträdelserna av denna:

Artikel 1.

Alla människor är födda fria och lika i värde [eg värdighet (dignity), reds anm] och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Islamiska nationer som följer sharialagar accepterar inte denna basala rättighet – varken gentemot kvinnor, avfällingar eller icke-muslimer och homosexuella. Koranen lär ut att icke-muslimer inte är mänskliga och att straffet för att lämna islam är döden. Det har visat sig att en stor andel av muslimerna i Storbritannien systematiskt har våldfört sig på icke-muslimska flickor och pojkar (barn), och att könsstympning utförts på flickor, antingen i Storbritannien eller genom att föra barnen till utlandet där könsstympningen utförts. Kvinnors rättigheter är särskilt bekymmersamma i Storbritannien, men också rätten för människor att lämna islam utan att behöva frukta för sina liv. Detsamma gäller rätten att kritisera islam utan skräck för att bli mördad, vilket hände med soldaten Lee Rigby.

 

 

Artikel 4.

Ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna.

Förekomsten av slavar inom islam är väl dokumenterad genom islamisk historia, och lever och frodas i ISIS och andra muslimska länder i dag. Haditherna visar att Muhammed själv ägde och handlade med slavar. Koranen ger muslimer rätt till sex med slavar. ISIS förslavar i dag kvinnor och barn till deras självutnämnda ’fiender’, såsom yazidierna, medan de dödar och lemlästar deras män. I Mauretanien och Sudan äger arabiska muslimer fortfarande slavar – svarta muslimska människor.

 

Artikel 5.

Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Islam använder Muhammeds ’uppenbarelser’ från Koranen och exempel från hans liv ur Haditherna som grunder för sitt trossystem. I Haditerna står det:

’Han (Profeten) lät hugga av deras händer och fötter. Därefter beordrade han att naglarna skulle brännas och föras över deras ögon, och de lämnades i det steniga landskapet vid Medina. De bad om vatten, men ingen gav dem något tills de dog.’ [30.18]

Det finns oräkneliga exempel i Haditherna på hur Muhammed själv beodrade steningar, halshuggningar och mord. ISIS kopierar bara Muhammeds exempel i sin barbariska behandling av människor i dag – och Saudiarabien halshugger och stenar fortfarande människor till döds, medan Iran genomför offentliga hängningar av sina medborgare som begått sådana ’synder’ som homosexualitet och äktenskapsbrott – som anges i Koranen och Haditherna. Kvinnlig könsstympning är en annan sedvänja som är vanlig i den muslimska världen, och som beklagligt nog även förekommer i Storbritannien. Detta är den barbariska, grymma, förnedrande och omänskliga sedvänjan att skära av en flickas klitoris och blygdläppar utan narkos och sedan slarvigt sy ihop det som återstår, ibland med hjälp av taggar. Unga flickor drabbas av smärta, infektioner, inkontinens och fruktansvärda problem med att kissa, menstruera, ha sex och föda barn. Sedvänjan med barnäktenskap frodas återigen i den muslimska världen, och vi vet att det förekommer i engelska moskéer.

 

Koranen kallar de vantrogna för ’kaffirer’ och slår fast att de bara duger som ägodelar (slavar), för att betala skatt åt sina muslimska herrar eller att dö:

De som kämpar mot Gud och Hans Sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas från [sitt] land. Denna förnedring skall de utstå i detta liv och i det kommande livet skall de få utstå ett outsägligt lidande.” [5:33]

Det är ingen slump att korsfästelse används av ISIS eller att icke-muslimer behandlas med förakt, dödas eller förföljs.

 

 

Article 18.

Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.

”Att lämna islam medför dödsstraff. Islamkritiker som Ayaan Hirsi-Ali tvingas leva med konstant skydd. Andra kritiker har blivit brutalt dödade – exempelvis Theo van Gogh. Judar utsätts för attacker av jihadister i Europa, vilket har lett till att brittiska judar fått rådet att inte använda yttre symboler för sin tro och att synagogor behöver särskilt skydd. Det är helt oacceptabelt att någon ska frukta för sitt liv i Storbritannien för vad de tror, tycker eller säger.”

 

Som framgår av alla dessa exempel är islam ingen religion, utan en barbarisk dödskult helt i strid med all civilisation och mänsklighet. Islam är ingen religion utan ett brott mot mänskligheten med sina regler som uppmanar till mord, våldtäkt, pedofili, stening till döds och många andra våldsamheter.

Huvudproblemet är större än ”några extremister”. De muslimer som kallas ”moderata” är de som inte lyder alla islams order, men som är dömda att bli ”radikala” när som helst, särskilt de unga männen och kvinnorna. I själva verket finns det alltså inga ”moderata” muslimer. Till och med Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har uppmärksammat detta faktum genom att säga: ”Termen ’moderat islam’ är ful och kränkande. Det finns ingen moderat islam. Islam är islam.”

Han har rätt, för det är ingen skillnad mellan moderata och radikala muslimer, det är ingen skillnad mellan islam och islamism, allt är samma sak. Därför är vår främste fiende inte ”några extremistiska” muslimer, utan själva islam.

 

Serkan Engin, diktare och socialist, född 1975 i Izmit, Turkiet. Hans dikter har publicerats på engelska i flera erkända tidskrifter samt i Japan.

 

¹ http://marthavanderpol.com/2015/01/29/islam-is-antithetical-to-fundamental-human-rights/#more-508

 

[1]

]]>
http://www.d-intl.com/2015/03/22/darfor-ar-islam-barbari/feed/ 3
”Ju mer de plågas desto bättre” http://www.d-intl.com/2015/03/22/ju-mer-de-plagas-desto-battre/ http://www.d-intl.com/2015/03/22/ju-mer-de-plagas-desto-battre/#comments Sun, 22 Mar 2015 09:44:53 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39756 I dag har vi helt gått ifrån uppfattningen att syftet med fängelserna är att minska brottsligheten. I stället anser vi att de dömda i någon abstrakt mening har förtjänat att plågas. Och ju mer de plågas desto bättre, skriver Max Scharnberg.

 

Vi är långt ifrån den tid när justitieminister Lennart Geijer arbetade mot målet att minska antal fångar i fängelserna. Han menade att det var möjligt att reducera antalet till 500-700. Ganska nyligen återgav förre ordföraren i Högsta domstolen, Johan Munck, vad en bekant åklagare ansåg. Han menade att 10 procent av de 5 000 (fem tusen!) som nu sitter inne, inte hade begått de handlingar de fällts för. Själv hoppades Munck att antalet oskyldiga inte skulle röra sig om mer än 5 procent. Men även detta innebär flera hundra individer, och det rör sig ofta om mycket långa straff.

I dag har vi helt gått ifrån uppfattningen att syftet med fängelserna är att minska brottsligheten. I stället anser vi att de dömda i någon abstrakt mening har förtjänat att plågas. Och ju mer de plågas desto bättre. Det framkommer ständigt ny agitation för detta. Emma Blomdahl och Julia Östfeldts helsida i Metro 16 mars utgör bara ett av många exempel. Måhända beror det endast på okunnighet när de föreställer sig att polisen behandlar den misstänkte bättre än målsäganden. Jag ser det inte som irrelevant att jag diskuterar både våldtäkt av vuxna och sexuella övergrepp mot barn, ty jag har publicerat mer forskning om det senare ämnet.

 

Det mest intressanta med Blomdahls och Östfeldts debattartikel är emellertid deras syn på den sakkunniga, som kan vara rättläkare, gynekolog, psykiatriker eller klinisk psykolog. De menar att man inte bör förhöra kvinnan om detaljer, när den sakkunniga redan har skrivit ett intyg om att hennes könsorgan visar tydliga tecken som inte kan ha uppkommit på annat sätt än genom våldtäkt.

Denna övertro på sakkunnigas kompetens och hederlighet är speciellt egendomlig i dag, eftersom ett mycket stort antal exempel på både inkompetens och ohederlighet är allmänt bekanta. För inte så länge sedan vittnade en gynekolog att det fanns sprickor i kvinnans slida. Sprickorna skulle bevisa att slidan inte hade varit förberedd. Och detta skulle i sin tur bevis att samlaget var våldtäkt. På den grunden fick mannen ett långt fängelsestraff.

Nu har en dansk doktorsavhandling studerat ett stort antal våldtagna och icke våldtagna kvinnor. Det visade sig att ungefär en tredjedel av alla kvinnor får sprickor vid varje samlag. Det spelar ingen roll om akten är våldtäkt eller frivillig. Inte heller om den var våldsam eller stillsam. Inte vilka ställningar som använts. Och inte heller om sexleksaker använts. Den danska polisen har välkomnat detta forskningsresultat. Nu återstår det att se hur svenska polisen reagerar.

 

I ett fall fann rättsläkaren Kari Ormstad en vit fläck på ett foto av en liten flickas könsorgan. Hon hävdade att denna fläck bevisade att barnet hade missbrukats. Men försvaret skickade fotot till en annan läkare, som även visade det för flera kolleger. De var allesamman överens om att den vita fläcken var fotoblixten.

I Södertälje-fallet har jag kallat tonårsflickan ”Elvira”. Även här vittnade Ormstad om att det fanns skador i hennes könsorgan. Hon vittnade vidare om att skadorna inte kunde ha uppkommit genom onani, ty flickor onanerar aldrig så mycket att det blir skador. Ormstad kan omöjligt ha varit i god tro. Wilhelm Reich beskriver en kvinna som använde ett knivskaft. Ibland kom kniven för långt in, och hon blev blodig vid ingången. Vi vet alla att smärtsinnet är reducerat under den sexuella extasen.

Under arbetet med en resningsansökan hävdade två (2) gynekologer att det alls icke fanns några skador i Elviras könsorgan, samt att man överhuvudtaget inte kan påvisa skador med den metod som Ormstad hade använt.

 

I samma fall vittnade Hans Kåreland om att Elvira led av posttraumatiskt stress syndrom (PTSD). Hellis Sylwan anslöt sig till denna diagnos. En nämndeman som inte kunde hålla käften berättade samma dag som rättegången avslutades, att Ormstads och Kårelands vittnesmål var det som hovrätten baserade sin dom på.

PTSD är intressant av flera skäl. Kåreland och Sylwan hade behandlat Elvira under två år, och de hade haft att göra med fyra (4) rättegångar, likaledes under två år. Men före rättegången 1994 hade ingen av dem kommit på tanken att Elvira skulle lida av PTSD.

Monica Dahlström-Lannes, Kaisu Akselsdotter och Socialstyrelsen har 1991-1993 publicerat böcker som bland annat uppräknar de symptom som orsakas av sexuella övergrepp. Men inte en enda kommer på tanken att PTSD skulle förekomma.

I USA har man åberopat PTSD i enstaka rättegångar sedan 1982. Men 1983-1990 pågick fallet om McMartin-förskolan. Det var den längsta och dyraste rättegången i landets historia. Barnen berättade ingenting förrän de hade varit i psykoterapi. Men därefter berättade de att en lärare hade tagit dit ett lejon som haft analsex med en pojke. Vidare hade läraren slaktat bebisar, och nakna nunnor hade druckit blod ur deras huvudskallar. Åklagarna kallade ett mycket stort antal läkare som alla vittnade om att barnen med säkerhet hade missbrukats. Under de sex åren kom dock ingen på den idén att barnen led av PTSD.

 

Men när två juryer friade de åtalade förstod många att det behövdes nya vapen. Det blev Jill Waterman som 1993 fick fastslaget att barnen led av PTSD. Och denna gång spred sig diagnosen snabbt. 1994 kom den till Sverige. Jag har inte lyckats hitta ett enda svenskt rättsfall med denna diagnos före 1994. Men plötsligt blev det ett återkommande mönster. När bevisnigen var särskilt påver kallade åklagaren in en ”pålitlig” psykiatriker. Denna tog ett kort samtal med målsäganden (som inte alltid var en flicka). Därefter vittnade han eller hon om att målsäganden led av PTSD samt att PTSD är en vanlig skada efter sexuella övergrepp. Tom Hermander och Carl-Göran Svedin utgör dylika ”pålitliga” åklagar-allierade.

Sakkunniga lär sig snart att det är både ekonomiskt och karriärmässigt att hålla sig väl med åklagaren.

Här vill jag dock kraftigt understryka att hederliga domare skulle haja till när de plötsligt ser att en diagnos som aldrig förut framkommit, plötsligt blir – ja, det är fullt befogat att tala om – en mode-diagnos.

 

Fallet med de försvunna spermierna har beskrivits utförligt i min bok från 1996. Den tvååriga flickan har kallats ”Vanessa”. Hon led av höggradig förstoppning. Detta berodde på en ärftlig sjukdom. Men båda föräldrarna hade skrämts upp av tidningarnas övergreppshysteri. De trodde att någon på dagis missbrukade barnet, och de krävde en gynekologisk undersökning under narkos. Det blev bland andra Barbro Wijma och Anna Kernell som utförde den. Båda samarbetar regelbundet. De har funnit flera fall av ”medicinska övergreppsfynd”. En gång fann de tre små systrar som inte hade någon mödomshinna. De fick fadern häktad. Men efter en månad sade Socialstyrelsen att detta var en normal genetisk variant.

De hade bättre tur med Vanessa. Båda vittnade att barnet hade ett slidöppningsmått på 15 millimeter, vilket enligt den omfattade litteratur de läst genom åren är ett alldeles för stort mått. Och det kan enbart ha orsakats av sexuella övergrepp. Det slutade med att fadern dömdes till tre års fängelse.

 

Hur stor kan slidöppningen vara hos ett barn som inte har missbrukats? Domarna upptäckte inte att Wijma satte gränsen till 10 mm medan Kernell satte den till 4 mm.

Den ”omfattande” facklitteraturen de läst genom åren visade sig bestå av två korta artiklar. I den ena står det att somliga sakkunniga ”tar” ett mått större än 10 mm som indikation på sexuella övergrepp, men att ett slidöppningsmått aldrig ensamt bör tas som indikation på missbruk.

I den andra artikeln anges visserligen att ett mått på mer än 4 mm visar att övergrepp har förekommit. Men författaren hävdar att detta gäller fram till flickorna fyller 13 år. Detta är kvacksalveri. I tegelstenen The Gynecology of Childhood and Adolescence anges följande mått: 0-2 år = 5 mm, 7-9 years = 7 mm, 11 years = 10 mm. Observera att detta är medelvärden. Det sägs ingenting om hur mycket större ett normalt mått kan vara.

 

En annan aspekt är däremot mycket allvarligare. Och på denna punkt har domare ingen chans att genomskåda sakkunniga som med berått mod bluffar. 15 mm är det tänjda måttet, det vill säga det mått som man kan utvidga öppningen till med ett finger. 4 och 10 mm är det otänjda måttet, det vill säga måttet i vila. Det är självklart att det tänjda måttet är större än det otänjda måttet. Men det är en enastående fräckhet att jämföra de otänjda mått som anges i litteraturen med de tänjda mått som observerades vid en undersökning. Eller: Det är mened.

Det är bekant att Vanessa led av flytningar, som kunde ha en mycket varierande konsistens. Men Wijma och Kernell upptäckte inget mindre än manssäd i hennes slida. Fadern begärde då en DNA-analys av säden. Om han var skyldig måste det ha varit ett försök att skaffa rep till egen hängning. En sådan analys kunde inte utföras i Sverige på den tiden, så preparatet skickades till ett laboratorium i England.

Men där kunde man inte hitta någon säd. Man spekulerade i om att preparatet måhända hade behandlats på fel sätt av de svenska experterna innan det postades. Men den förklaringen är omöjlig. Jag har själv tillskrivit laboratoriet och frågat om dess observationer är förenliga med den hypotesen att preparatet alls icke var säd. Jag har fått ett intetsägande svar som jag bara kan tolka så att laboratoriet inte vill sätta den betalande klienten direkt på pottan. Det hade ju varit pinsamt om det som Wijma och Kernell hade tagit vara på enbart var flytningar.

 

När man försöker indoktrinera små barn till någonting som ligger helt utanför deras erfarenhetsvärld, så leder det ofta till märkliga missförstånd. Fyraåriga Corinna brukade bada tillsammans med pappa på kvällarna. Efter att hon tagits omhand av socialtjänsten sa hon i ett polisförhör sade att hon hade fått kiss i munnen. Var kom det ifrån? Från toalettstolen. Nästa variant:

”Jag kissade i pappas mun”.

”Pappa kissade i min mun”.

”Pappa kissade i min mun därför att han trodde det var toaletten.”

Hovrättsdomare Birgitta Widebäck postade alla handlingarna till psykologen Hans Larsson och bad honom bedöma om Corinna hade utsatts för sexuella övergrepp. Många kanske höjer på ögonbrynen därför att före detta HD-domare Inger Nyström många gånger har sagt att det tillkommer enbart domstolen att ta ställning i skuldfrågan. Men det är bara att gå till hovrättens arkiv för att få det bekräftat. I domen plagierade Widebäck nästan ordagrant psykologens utlåtande. Corinna hade sagt att penisen var sned. De flesta mäns penisar har väl varit sneda ibland under badandet. Men Hans Larsson skrev att ”sned” är en ”spatial” bestämning. Och förekomsten av en spatial bestämning tyder på att Corinna verkligen har missbrukats av fadern.

För att testa detta tog jag fram första volymen av H. C. Andersens sagor, och läste första sidan i alla. Det visade sig att alla utom ett innehöll många spatiala relationer. Det enstaka undantaget innehöll I stället många tidrelationer. Me andra ord, om Widebäck & Larsson har rätt så bevisar det att den ståndaktige tennsoldaten liksom herdinnan och skorstensfejaren verkligen har existerat och haft de upplevelser som beskrivs i sagorna.

 

Larsson skrev också att Corinnas kroppsspråk visar att hon har missbrukats. Även detta plagierades i domen. Här kan det dock inte röra sig om annat än direkt ohederlighet. Varken Widebäck eller Larsson kan ha misstagit sig på att Corinna har extremt tråkigt under dessa polisförhör där hon bombarderas med obegripliga frågor. Hon rullar runt på polissoffan i en väldig fart och i allehanda vinklar.

Under några årtionden har svenska folket haft rika tillfällen att se kliniska psykologer och psykiatriker göra de mest otroliga magplask. Folket har småningom insett att varken Thomas Quick, obducenten eller allmänläkaren var bestialiska mördare. Quick-fallet tycks vara det svenska fall där det största antalet psykologer och psykiatriker har arbetat med att fabricera falska bevis. Det är besynnerligt att domare inte blir komprometterade när de kritiklöst sväljer dylika absurditeter.

 

Max Scharnberg är tidigare docent i pedagogik vid Uppsala universitet. Han har utgivit flera böcker om Freuds falsarier samt om felaktigheter i uppmärksammade rättsfall.

]]>
http://www.d-intl.com/2015/03/22/ju-mer-de-plagas-desto-battre/feed/ 1
Öppet brev till Sven och Svea http://www.d-intl.com/2015/03/21/oppet-brev-till-sven-och-svea/ http://www.d-intl.com/2015/03/21/oppet-brev-till-sven-och-svea/#comments Sat, 21 Mar 2015 09:18:06 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39746 Era ledare har ingen aning om vad de gör och de fyller er med bortförklaringar. Därför måste ni själva söka sanningen.

Kära Sven och Svea

Jag vet att ni sitter därute i den härliga svenska våren och undrar vad det är som händer med Sverige.

Är Sverige inte en humanitär stormakt som hela världen ser upp till och betraktar som ett moraliskt föredöme? Är det inte landet med jordklotets mest generösa och medmänskliga invandringspolitik? Har Sverige inte öppnat sig för envar som säger att han kommer från Syrien? Är ni inte glada för att med era skatter kunna bidra till att hjälpa hundratusentals förföljda som gärna vill till Sverige?

Har inte er regering, er press och era universitetsexperter gång på gång förklarar att alla religioner är lika bra och att det är ren rasism och hets mot folkgrupp att utsätta islam för kritik? Och har ni inte följt deras anvisningar, trots att ni kanske ibland har känt att det var något som inte stämde?

 

Och vad är tacken för det? Ni har fått hela den arabiska och muslimska världen på halsen. Er utrikesminister, Margot Wallström, hängs ut som fiende till Allah och vet sig ingen råd. Era företag är djupt bekymrade för sin verksamhet i de 57 länder från Marocko i väst till Indonesien i öst, som tillhör Den islamiska kooperationen, OIC. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har kallat hem sina ambassadörer från Stockholm och saudierna vill inte längre ge visum till svenska affärsmän.

Sverige är med stormsteg på väg in i en kris som sannolikt blir allvarligare än det bråk Danmark upplevde efter publiceringen av de mycket omtalade Muhammed-karikatyrerna 2005.

Så illa har det blivit att självaste kungen – som annars inte brukar blanda sig i politiken – har kallat in Margot Wallström till ett litet samtal, så att han kan hjälpa henne ur knipan. Det föresvävar antagligen Carl XVI Gustaf att han efter mötet med Margot ringer till kung Salman, som äger Saudiarabien, och säger: ”Hör nu här, Salman. Kan inte vi, oss kungar emellan, röja dessa beklagliga missförstånd ur vägen? Min regering består dessvärre av idioter som tror att de kan spela med sina humanitära och feministiska muskler på den internationella scenen, som de tydligen inte förstår särskilt mycket av.”

 

Och vad har Margot Wallström då gjort? Hon har sagt att hon inte gillar att man i Saudiarabien piskar en frispråkig bloggare och förtrycker kvinnor. Det är medeltida metoder, tycker hon, och det kan man förstås bara ge henne rätt i.

Jag är säker på, Sven och Svea, att ni tycker precis som Margot. Likt den överväldigande majoriteten av svenskar har ni säkert röstat på ett av de partier som kämpar för antirasism, jämställdhet, humanism och feministiska värderingar.

Och det är gott och väl. Men varför har det då gått så illa? Varför kan de muslimska länderna inte inse att de skulle få det mycket bättre om de lyssnade till Margot Wallström?

Jag är säker på att ni nu sitter och undrar över detta. Men det beror på att ingen i Sverige – bortsett från några få bråkstakar som ingen längre vill ha med att göra – har berättat för er om islam. Margot Wallström har heller inte en aning om vad islam går ut på, så hur skulle ni kunna veta det?

 

Men saken är den att Koranen förbjuder muslimer att ta vantrogna som vänner och därför får muslimer inte låta sig integreras i vantrogna samhällen. Om de gör det kommer de inte till paradiset utan till helvetet, och där är det inte trevligt att vara. Islam tillåter heller inte vantrogna, som exempelvis Margot, att kritisera minsta lilla del av Allahs religion.

Problemet är att hon nu har kritiserat islams själva fundament – sharialagarna. När man i Saudiarabien och många andra ställer i den muslimska världen piskar fräcka bloggare, stenar otrogna kvinnor, skär halsen av vantrogna och mindre trogna muslimer och så vidare, är det i bästa överensstämmelse med islamisk ortodoxi.

Ni har fått veta att sådant uppförande inte har något med islam att göra – även om var och en kan förstå att det inte stämmer.

När en svensk utrikesminister, dessutom en kvinna som enligt Koranen står under män, kritiserar de sedvänjor som följer av sharian, är det inte konstigt att muslimska makthavare över världen reser sig i vrede och vill hämnas på Sverige. Det är deras religiösa plikt.

Det borde vara den svenska regeringens plikt att underrätta den svenska befolkningen om världens verkliga tillstånd. Det gör den dessvärre inte, Sven och Svea. Den fyller er med lögn och förbannad dikt.

 

Om ni vill veta vad som pågår i den verkliga världen måste ni själva skaffa er information. Det är inte omöjligt. Första steget är att stänga ner för de svenska mediernas konstanta islampropaganda och islamfjäsk. Lyssna inte på dem. Antingen har de ingen aning om vad de talar om eller – ännu värre – vet de det mycket väl, men vill inte att ni ska veta det.

Därefter kan ni klicka in på åtskilliga webbsidor där den egentliga informationen pågår.

Ett bra ställe att börja på är Dispatch International.

Till sist kan ni låta bli att rösta på idioter.

 

 

 

]]>
http://www.d-intl.com/2015/03/21/oppet-brev-till-sven-och-svea/feed/ 1
Margot Wallström har öppnat Pandoras ask http://www.d-intl.com/2015/03/19/margot-wallstrom-har-oppnat-pandoras-ask/ http://www.d-intl.com/2015/03/19/margot-wallstrom-har-oppnat-pandoras-ask/#comments Thu, 19 Mar 2015 19:56:30 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39740 Aldrig trodde jag att jag skulle hylla Margot Wallström, men sanningen är att ingen har gjort så mycket för den livsnödvändiga islamkritiken som hon. Inte för att utrikesministern begrep vad hon gjorde när hon kallade Saudiarabiens lagar medeltida, men nu när Pandoras ask är öppnad går den inte att stänga. Så tack, Margot, för att islam och sharialagarna äntligen står i fokus!

I årtionden har Västvärldens politiker gått som katten runt het gröt. Mot bättre vetande (eller kanske just för att de är helt ovetande om islam) har de tutat i sina befolkningar att islam är fredens och toleransens religion, och att de våldsamma muslimer som i själva verket utför Allahs order har ”missförstått” eller till och med ”våldtagit” islam.

Det har fungerat häpnadsväckande bra. De flesta västerlänningar har gått på snacket om att muslimer som begår terror i islams namn, är helt ute och cyklar – trots att de i själva verket följer Koranen, sharia och övriga heliga skrifter i islam. Anledningen till att de flesta låtit sig luras är sannolikt att vi västerlänningar är så impregnerade med mänskliga rättigheter och respekt för andras liv, att vi helt enkelt inte kan föreställa oss att det finns människor som ger fullständigt fan i sådant – människor som på fullt allvar tror att alla som inte följer deras egen ideologi är undermänniskor som ska utrotas eller tvingas till underkastelse.

 

Saudiarabien är islams allra heligaste land. Här ligger Mecka med världens största moské, Al-Masjid al-Ḥarām, som omsluter den heliga stenen Kaba. Området är svindlande stort, hela 356 800 kvadratmeter och rymmer mer än fyra miljoner tillbedjare under hajj (vallfärden). Hit får icke-muslimer inte komma – Mecka är rena apartheid-staden och religionsfrihet är ett okänt begrepp.

Det var detta land Margot Wallström kallade en diktatur med “medeltida” straff (exempelvis piskning av uppstudsiga bloggare) och kvinnoförtryckande (exempelvis att kvinnor inte får köra bil). Bra där, Margot!

Hennes uttalanden har nu satt hela den arabiska världen i brand. Nu är det inte bara Arabförbundet som fördömt hennes uttalanden, utan alla de 57 länderna i OIC (Organization of Islamic Cooperation). Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har tagit hem sina ambassadörer från Stockholm, och Saudiarabien har meddelat att inga nya svenska affärsmän kommer att få visum till deras land.

 

Nu vrider sig utrikesministern som en mask i sina försök att påstå att hon inte kritiserade islam med sina uttalanden. Hennes pressekreterare Erik Boman säger i dag till Dagens Nyheter:

“Vi har den största respekt för islam. Sverige värdesätter goda relationer med den muslimska världen.”

Men kritiserade islam var just vad Wallström gjorde, i och för sig utan att begripa det. Sharialagarna är en del av islam, och det var Allah själv som meddelade Muhammed hur han skulle straffa sina undersåtar. Att påstå att sharia är ”medeltida” och att Saudiarabien med dessa lagar förtrycker sin befolkning är en total sågning av islam.

 

Det Margot Wallström uppenbarligen inte heller kände till är att Saudiarabien aldrig har skrivit under FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Saudi har däremot skrivit under Kairodeklarationen (liksom de övriga 56 länderna i OIC), som är själva motsatsen till det vi kallar mänskliga rättigheter. Kairodeklarationen slår nämligen fast att sharia övertrumfar de mänskliga rättigheter som FN listar, vilket är liktydigt med alla.

Att Sverige har en utrikesminister som inte vet detta är naturligtvis pinsamt. Men låt oss skänka en tacksamhetens tanke till Margot Wallström och hennes medarbetare. Genom sina uttalanden har Wallström satt fingret på just det budskap som vi islamkritiker länge försökt tränga igenom med: Islam är en totalitär ideologi som förvägrar människor mänskliga rättigheter och håller sina undersåtar fast i ett barbariskt system utan hopp.

 

När nu Pandoras ask är öppnad blir det spännande att se hur Wallström ska agera i fortsättningen. Antingen får hon stå fast vid sina uttalanden och därmed erkänna att islam är barbariskt och kvinnoförtryckande. Eller så får hon göra en hel pudel och säga att hon inte visste att sharialagarna är Allahs lagar, och att hon givetvis inte har rätt att kritisera islams gud.

Om hon väljer det sistnämnda lär hon få det hett om öronen framöver. För varför skulle då inte muslimer som bor i Sverige ha rätt att leva under sharialagarna? Med vilken rätt ska Margot Wallström hindra svenska muslimer att stena otrogna kvinnor, piska islamkritiker eller ta fyra fruar och så många sexslavinnor (våldtäktsoffer) de orkar med? De uppfyller ju bara Allahs vilja …

 

Det skulle inte förvåna mig om Margot Wallström till sist inser att hon sitter i en rävsax och faktiskt måste avgå. Hur hon än vänder sig har hon ändan där bak, och gissningsvis kan bara en ny utrikesminister skyla över detta debacle utan att ta en öppen strid med islam.

Men vi kan ju alltid hoppas att Wallström tar konsekvenserna av sina egna instinkter och faktiskt fördömer islam och sharialagarna. Då är hon banne mig den modigaste utrikesminister Sverige någonsin haft.

 

 

 

]]>
http://www.d-intl.com/2015/03/19/margot-wallstrom-har-oppnat-pandoras-ask/feed/ 7
Det islamiska kriget http://www.d-intl.com/2015/03/19/det-islamiska-kriget/ http://www.d-intl.com/2015/03/19/det-islamiska-kriget/#comments Thu, 19 Mar 2015 09:05:08 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39732 Arrangörerna har bett mig svara på frågan om Västvärlden är på väg mot ett religionskrig mot islam. Det är av flera skäl en svår fråga att svara på, sa Lars Hedegaard i detta tal som hölls i Judiska huset i Köpenhamn söndagen 15 mars.

Normalt förutsätter ju ett krig att två parter slåss mot varandra. En part angriper en annan och den andra försvarar sig. Nazityskland angriper Polen. Polackerna försvarar sig efter bästa förmåga – alltså är det tal om ett krig. Israel utropar sin självständighet. De omkringliggande arabiska länderna går till angrepp och israelerna försvarar sig. Alltså ett krig.

Men vad ska man kalla en situation där en aktör angriper en annan och den andra varken vill eller kan erkänna att den är under angrepp och kanske har varit det under lång tid?

Det är just den situation jag menar att Västvärlden befinner sig i. Kriget mot oss förklarades för länge sedan. Angriparen – talesmän och ledare för islam – har öppet deklarerat sitt mål med kriget, nämligen Västvärldens totala underkastelse under Allahs religion. Men vi vägrar att erkänna sakernas tillstånd. Vi är inte under angrepp, säger vi. Och om någon säger att vi ska kuvas för att vi inte vill rätta oss efter det budskap som finns i Koranen och andra islamiska heliga skrifter vilket har framförts av auktoritära talesmän för islam genom 1 400 år, så säger vi att det kan de omöjigt mena.

 

Det måste vara tal om missförstånd som kan röjas ur vägen om vi bara visar oss lite tillmötesgående gentemot någonstans mellan en och två miljarder människor, som har det svårt. Vi måste inleda en dialog med dem, så kommer de säkert att komma till sans – för vi kan inte föreställa oss att det finns människor som på allvar tänker annorlunda än vi gör.

Om de gör det så kan det i alla fall inte bero på att de har en annan ideologi än vi har, utan måste skyllas på alla möjliga andra orsaker: fattigdom, svunna tiders imperialism, att vi har hånat och bespottat deras profet och så vidare. Saker som vi kan rätta till om vi ger dem lite pengar, säger förlåt och låter den muslimska världens överskottsbefolkning invandra till våra länder. Här kommer muslimerna antagligen att komma i majoritet före utgången av detta århundrade. Men det bekymrar inte oss, för i grund och botten är de ju precis som vi och vill samma saker som vi. Det fortsätter vi att säga – eller rättare sagt våra politiker, medier, universitetsexperter och kultureliter – trots att årtiondens erfarenheter tyder på det motsatta.

 

Efter de senaste terrorattackerna i Paris och Köpenhamn var det såvitt jag vet inte en enda framträdande politiker som sa att illdåden hade något med islam att göra. Tvärtom gjorde de sitt yttersta för att dölja det uppenbara faktum att dessa och många tidigare terrorister handlar i full överensstämmelse med Muhammeds befallningar, som han påstod stammade direkt från Allah.

Hela situationen påminner mig om ett samtal jag hade med professor Bernard Lewis i Princeton för sex, sju år sedan. Jag frågade den store, gamle islamkännaren om han trodde att Västvärlden kunde vinna kriget mot islam. Hans korta svar var att det är svårt att vinna ett krig, när man inte inser att man är under angrepp.

Vilket Bernard Lewis alltså uppenbarligen menade att vi var.

I själva verket är det ett angrepp som har pågått i 1 400 år och – som i sin militära form – inleddes redan under profetens levnad, och som fortsatte utanför Arabiska halvön några få år efter Muhammeds förmodade dåd år 632.
Historiskt sett kan vi uppdela det islamiska kriget i tre huvudfaser.

  1. Det arabiska, som vad Västvärldens anbelangar nådde sin kulmen i slaget vid Poitiers i Frankrike år 732.
  2. Det turkiska, som slutade utanför Wiens portar 1683.
  3. Det nuvarande jihad, vars start vi kan sätta vid bildandet av Muslimska Brödraskapet 1928 gick in i en avgörande fas med ayatolla Khomeinis dödsfatwa mot Rushdie 1989 – följdes av en lång rad uppseendeväckande terrorhandlingar över nästan hela världen.

 

Om vi över huvud taget ska kunna bilda oss en uppfattning om det krig vi står mitt uppe i, måste vi förstå islams kärna.

Jag vill understryka att jag inte talar om muslimer, som ju kan ha alla möjliga uppfattningar, utan om islam som religion eller rättare sagt som politisk ideologi. Det vill säga den ideologi som muslimer förväntas rätta sig efter, om de vill bli betraktade som rättroende och säkra sig en plats i paradiset. Alltså, det betyder inte att alla muslimer är beredda att handla så som Muhammed beordrade, men det betyder att så länge denna ideologi står oemotsagd kommer det alltid att finnas en avsevärd andel muslimer som är det.

 

Grundpelarna i islam kan beskrivas ganska kort:

  • Det finns ingen gud utom Allah.
  • Alla människor i alla tider föds som muslimer – och om de inte bekänner sig till islam beror det på att de antingen har missförstått något eller är överlöpare.
  • Hela världen tillhör Allah, och om det finns områden där hans religion ännu inte har makten handlar det om illegalt ockuperade territorier som det är muslimers plikt att rycka från de vantrogna. Därför kommer muslimer inte till Väst som våra gäster som ska rätta sig efter våra normer och vår kultur, utan som våra rättmätiga herrar vars plikt det är att efter bästa förmåga tvinga oss till underkastelse.
  • Slutligen är det varje muslims plikt att med sin person och sin egendom föra jihad tills hela världen har böjt sig för Allahs religion.

Islam kan egentligen bäst beskrivas som en totalitär, revolutionär och imperialistisk ideologi i linje med – men utan tvekan farligare än – nazismen och kommunismen.

 

Att den är farligare beror på att historien ju har visat att man kunde bekämpa nazismen och kommunismen med antingen varmt eller kallt krig. Det kan man inte med islam, för islam är inte knuten till någon särskild regering, något särskilt land eller område. Islam är inbäddad i hjärnan på varje muslim som tar ideologien på allvar. Det behövs inte något överkommando eller någon särskild kommandocentral. Olika muslimska fraktioner kan vara inbördes oeniga och kriga med varandra, utan att detta stoppar islams expansion.

Islam ökar just nu kraftigt i Europa, trots att muslimer ivrigt bekämpar varandra i stora delar av Nordafrika och Mellanöstern.

Islams viktigaste strategiska centrum kan skifta allt eftersom vem som just då går i bräschen. Det kan vara Afghanistan, Iran, Pakistan eller någon annan plats, eller många platser samtidigt.

Det enda konstanta är ideologin som ju inte kan förändras, eftersom den är sprungen ur guds oföränderliga budskap.

 

Men, invänder folk, man kan inte dra alla världens muslimer över en kam, och det är sannerligen inte heller min avsikt.

Man kunde väl heller inte skära alla nazister och kommunister över en kam. En del hade missförstått budskapet, andra gick med för att de inte hade något val.

Det påminner mig om en historia jag hörde som pojke. Jag var medlem i scouterna i Horsens och där hade vi en ledare som hette Dres och hade suttit i tyskt koncentrationsläger där han upplevt många hemskheter. Han överlevde kriget och på väg hem till Danmark besökte han en gammal vän i Hamburg som varit nazist. När Dres berättade för honom vad som egentligen hade hänt i de nazistiska lägren, beslutade hans nazistiske vän att begå självmord. Dres satt en hel eftermiddag och försökta övertala honom att låta bli, men utan framgång.

Dres vän hade uppenbarligen inte fattat vad nazismen gick ut på.

 

Men det faktum att en del inte fattar det, eller blundar för det, ändrar ju inte ett dugg av nazismens, kommunismens eller islams väsen. Islam som ideologisk konstruktion består, oavsett hur många som med sitt hjärta ansluter sig till ideologin.

Ibland har jag använt mig av följande analogi: Tänk på den danska brottsbalken. Det faktum att det finns en del människor som inte tar så allvarligt på paragraferna – man skulle kunna kalla dem ”moderata anhängare av brottsbalken” – förändrar inte brottsbalken. Precis som det faktum att det finns muslimer som inte tar ideologin så allvarligt, inte förändrar islam.

Så länge en totalitär ideologi inte kritiseras sönder och samman, så länge frihetens anhängare inte går till intellektuellt angrepp mot den, kommer den att bestå – och det kommer alltid att finnas människor som vill ansluta sig till den. Dess anhängare kanske ligger lågt i många år, för att sedan väcka den till livs. Det är därför vi alltid ska vara på vår vakt.

 

Låt mig vända mig emot ytterligare ett kärnbegrepp i islam, nämligen jihad som vi brukar översätta som ”heligt krig”.

Men egentligen är det inte tal om krig som vi normalt förstår det. Öppet militärt krig eller terror är bara en av många möjligheter att föra jihad. Och numera är de kanske inte ens viktigast. Jihad kan föras med en hel rad åtgärder – bland annat som kulturellt jihad, ekonomiskt jihad och genom demografisk expansion som vi numera ser nästan överallt i Europa. Medlen är inte det viktigaste, de kan skifta efter omständigheterna. Det avgörande för den som vill förstå jihad är målet, nämligen världens underkastelse under Muhammeds ideologi.

Och en del av jihads instrument kan inte mötas med traditionella militära medel eller polisinsatser.

 

Vad hjälper det till exempel att danska flyg är i luften över Irak och Syrien, när den danska samhällsordningen snabbt eroderas av massiv muslimsk invandring och en ström av kulturella eftergifter till självutnämda talesmän för muslimer som bor här?

Många av våra politiker och opinionsbildare anser att vi kan klara problemet genom dialog och så kallade fredsprocesser, som ska leda till en slutgiltig förståelse och fred mellan islam och icke-islam.

Det har inte gått upp för dem att rättrogna muslimer varken kan eller får sluta varaktig fred med de vantrogna. De kan på sin höjd ingå en tillfällig vapenvila – en så kallad hudna – med de vantrogna och en sådan är muslimer för övrigt i sin rätt att bryta om deras fiender förnärmar profeten eller hånar den muslimska nationen – umman.

 

1994 – medan Israel och PLO var på väg att ingå det så kallade Osloavtalet – talade PLOs ledare Yassir Arafat i en moské i Sydafrika. Där jämförde han Osloavtalet med det så kallade Hudaybiyya-avtalet som Muhammed ingick med sina fiender i Mecka 628. Det var en vapenvila som skulle vara i tio år, men redan två år senare utnyttjade profeten en mindre händelse till att marschera mot Mecka med en så stor armé att staden valde att kapitulera. Yassir Arafats poäng var att han självklart kunde ingå ett avtal med Israel, men att detta skulle brytas så snart han ansåg det ändamålsenligt.

Och eftersom Muhammeds handlingar är normgivande för varje rättrogen muslim, kommer varje rättrogen muslimsk ledare förstås att känna sig religiöst berättigad att bryta varje avtal så fort han anser att han har tillräcklig styrka att göra det.

 

Numera talas det en del om att islam behöver en revolution i så motto att man avlägsnar eller åtminstone omtolkar Koranens imperialistiska, blodtörstiga och kvinnoförtryckande delar. Bland förespråkarna för en sådan omvälvning finns [den danske politikern] Naser Khader och Egyptens president al-Sisi.

Huvudproblemet med det är att man i så fall måste förneka att Koranen från början till slut är Allahs oförfalskade och oföränderliga ord. Och hittills har varje sådant påstående varit liktydigt med en dödsdom.

Detta erkände Muslimska Brödraskapets högste andliga vägledare, Yussuf al-Qaradawi, öppet på egyptisk teve för ett par år sedan. Islam skulle aldrig ha överlevt, sa han, om man inte hade dödat alla som vände ryggen till Muhammeds lära.

Om revolutionsprojektet ska lyckas, kommer Koranen att bli en mycket tunn bok.

 

Man kan inte annat än önska de muslimska reformivrarna lycka till med sina ansträngningar.

Vi bör ge dem all hjälp vi kan, men islams nödvändiga revolution kan bara genomföras av muslimerna. Den bästa hjälp vi kan ge dem är att sluta påstå att islam i grunden är en fredlig religion som bara har blivit missförstådd.

Jag tror att Naser Khader och al-Sisi förstår islam långt bättre än våra egna västerländska politiker och opinionsbildare.

 

 

 

 

 

 

 

 

]]>
http://www.d-intl.com/2015/03/19/det-islamiska-kriget/feed/ 2
När går godisbutiken Sverige i konkurs? http://www.d-intl.com/2015/03/19/nar-gar-godisbutiken-sverige-i-konkurs/ http://www.d-intl.com/2015/03/19/nar-gar-godisbutiken-sverige-i-konkurs/#comments Thu, 19 Mar 2015 08:07:17 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39727 Sverige är som en godisbutik vars dörr lämnas vidöppen varje natt. Varje morgon är butiken länsad, och nytt godis måste köpas in. Det är dags att låsa dörren, skriver Micke Carlsson.

När pengarna tryter i kassalådan får vi börja ta av tillgångarna för att kunna köpa in mer godis. Vi säljer av lagerhyllor, omklädningsskåpen i personalens omklädningsrum, soffa och stolar i personalrummet och lite annat smått och gott. När inte fler dolda tillgångar kan säljas är det butikens inredning som ryker, kvar blir gamla kassadiskar och butikshyllor som hämtas fram från lagret (ingen ville köpa dem).

När vi inte kan sälja fler tillgångar (för skams skull måste ju ett rangligt bord med en kaffebryggare och några pinnstolar stå kvar i personalrummet) är det kostnaderna som sänks, julfesterna och julklapparna dras in, personalvården blir sämre, lönehöjningar uteblir och en och annan avskedas.

 

En självklar åtgärd vore att låsa dörren på nätterna. Men varje natt töms butiken på godis eftersom dörren lämnats öppen, och butiksledningen förstår inte sambandet ”olåst dörr-svinn i butiken”. De som drabbas är personalen som blir färre (och som därmed får arbeta ensamma under fler och längre arbetspass) samt kunderna, för nu börjar priset på godis gå upp. Det gör inte saken bättre att ryktet om den illa skötta godisbutiken spridit sig så långt att rånare börjar hälsa på och tar de slantar som finns kvar i kassalådan, och eftersom bevakningskameran är såld är risken att åka fast minimal. Personalen ger upp allt mer, och de trevliga betalande kunderna lyser numera med sin frånvaro.

Snart kommer en ny skylt upp på butikens dörr, på den står det: ”Stängt på grund av konkurs”.

En självklar åtgärd hade varit att i tid ha låst dörren på nätterna.

 

 

Alla med sunt förnuft och logiskt tänkande förstår att en godisbutik vars dörr inte är stängd och låst under nätterna kommer att gå i konkurs inom kort, och likadant är det med Sverige. Den dagen alltför få arbetar för att försörja alltför många, som kräver alltför mycket, är det helkört för vårt land – och vi är mycket nära det läget nu.

På FNs hemsida kan vi läsa om HDI (Human Development Index), en prognos som säger att vi i det närmaste är ett u-land om 15 år. Den prognosen gjordes innan vårt förfall accelererade, jag är övertygad om att vi når dit före 2030.

Märkligt nog uppmärksammas HDI inte i Sverige, men utomlands har de förstått att det gått på tok i Sverige. I bland andra Jewsnews har man uppmärksammat vår situation, men vi själva har inte en aning verkar det som.

 

 

De som kommer hit utnyttjar självklart våra skattefinansierade trygghetssystem som hanteras av outsägligt naiva tjänstemän. Vi ser allt oftare att så kallade ”flyktingar” kommer hit och klagar på den ort de förts till, det boende de får gratis, den mat de får gratis och den personal de inte betalar för. De verkar befinna sig på en charterresa med ”all inclusive”, och det är du, skattebetalare, som betalar kalaset!

Och hur ska allt detta finansieras? Genom att ta våra inbetalda skattepengar, de skattepengar som skulle ha gått till vår gemensamma offentliga sektor. Det är faktiskt så att du betalar för förfallet av Sverige, ingen annan.

 

 

Du betalar genom att det du faktiskt betalade för skärs ned. Men du vet inte om det innan du behöver de tjänster du trott att du betalat för. Fiffigt, va? Några exempel:

  •  Antalet vårdplatser inom åldringsvården har skurits ned med 25 procent sedan år 2000.
  • Inom sjukvården har vi brist på kvalificerad sjukvårdspersonal, många flyttar till Norge, andra väljer helt enkelt bort yrket.
  • Vi har 10 procent kvar av vårt militära försvar, jämfört med 1988.
  • Vi har 63 områden i Sverige dit inte ens polisen vill åka in.
  • Allt fler pensionärer lever under den av EU fastslagna fattigdomsgränsen.

 

Våra inbetalda skattepengar rullar alltså iväg mot fel mål, och ytterligare en effekt av att vi blivit världens största all inclusive-pensionat för ickebetalande gäster, är att det sprätts iväg miljarder på rena fuskprojekt.

Våra gamla trygghetssystem och myndigheter utnyttjas hänsynslöst, när man försöker bromsa rovdriften hotas dess personal till livet.

Nu, när vårt militära försvar måste ha mer pengar på grund av den ryska björnens mullrande, börjar det talas om ytterligare skattehöjningar. När Migrationsverket begär många gånger högre extra anslag är det knäpptyst, sannolikt för att riksdagen vet att vi inte vill ha skattehöjningar för att försörja invandrare från islamistiska MENA-länder [Mellanöstern/Norra Afrika]. Statsskulden ökar rejält för varje sekund, vi har förmodligen inte råd att höja skatten i den omfattning som behövs för att öka vårt försvars förmåga. Ingen nämner med ett ord att vi måste minska kostnaden, att vi måste stänga dörren till godisbutiken.

 

 

De som inte ser (butiksledningen) hur illa skött godisbutiken Sverige är är extremt okunniga eller naiva, och de finns i riksdagen och inom medierna. De tror på något märkligt sätt att allt löser sig i framtiden. Som Gudrun Schyman sa: ”Det är väl ointressant om det kostar pengar.” Hon menar alltså dina pengar.

Det är dags att byta ut vår butiksledning innan konkursen är ett faktum.

Det är bråttom, godiset är snart slut.

Visst vore det smartare för godisbutiken Sverige att låsa dörren på nätterna?

 

]]>
http://www.d-intl.com/2015/03/19/nar-gar-godisbutiken-sverige-i-konkurs/feed/ 8
ANALYS: Sverigedemokrater oroas över partiets vänstersväng http://www.d-intl.com/2015/03/18/analys-sverigedemokrater-oroas-over-partiets-vanstersvang/ http://www.d-intl.com/2015/03/18/analys-sverigedemokrater-oroas-over-partiets-vanstersvang/#comments Wed, 18 Mar 2015 16:16:13 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39723 En fråga som den senaste veckan bekymrat många sverigedemokrater är: Är SD på väg att bli ännu ett vänsterparti – precis som alla partierna i sjuklövern?

Att ordinarie partiledaren Jimmie Åkesson skulle komma tillbaka till svensk politik verkar allt mer osannolikt. Han har nu varit borta i ett halvår och rimligt sett blir det i princip omöjligt för honom att återta rollen som partiledare för Sverigedemokraterna. På sex månader händer det så mycket i ett politiskt parti att det i princip inte är samma parti som det var när han lämnade.

SD har till exempel gjort en radikal vänstersväng sedan Åkesson försvann, något som skulle kunna bero på att kvinnorna fått en mer framträdande roll i partiet. För att komma bort från anklagelserna om att SD är ett parti för och med män har man lyft fram allt fler kvinnor, vilka enligt samstämmiga undersökningar är betydligt mer vänsterinriktade än män.

 

2014 kom riksdagsledamoten Paula Bieler ut som feminist, trots att Jimmie Åkesson upprepade gånger sagt att han inte tror på feminism utan på jämställdhet mellan könen.

Den nyligen avsatta ordföranden för SD Stockholm, Maria Danielsson, föreslog i en DN-artikel samma år att svenska elever skulle bussas till skolor i invandrartäta områden – för att motverka segregation. Knappast ett förslag som hyllas av de många svenskar som kämpar för att hålla sina barn borta från problemskolor med våld och anarki.

Och gruppledaren i Halland, Sara-Lena Bjälkö, gick i september 2011 emot partilinjen och röstade ja till mottagning av ”ensamkommande flyktingbarn”. Trots att detta mycket väl hade kunnat leda till ett uteslutningsärende, belönades Bjälkö i stället med en riksdagsplats i valet 2014.

 

Ett annat tecken på vänstervridningen är avslöjandena kring vikarierande partiledaren Mattias Karlsson. Det började med att han 11 mars i den alternativa webbsajten Fria Tider pekades ut som anonym skribent på identitära Motpol, och fortsatte sedan med bomben om att han i december 2013 bad SD-jagande Expo om hjälp med att kartlägga människorna bakom Motpol, som enligt hans brev till Expo är högerspöken i form av nazister och fascister.

Huruvida Mattias Karlsson verkligen är mannen bakom pseudonymen Anders Lundgren som skrev på Motpol-bloggen Wodinaz 2009, är ännu oklart.

Men det faktum att hans enda motargument är att han ”inte minns” om han skrivit det, talar knappast för honom.

 

Så vad kan ha inträffat mellan 2009 (då Mattias Karlsson antagligen skrev för Motpol) till december 2013 när han ber Expo om hjälp med att avslöja Motpol som nazister/fascister? Dispatch International frågade Daniel Friberg, som driver Motpol, vad han tror.

– Huvudsakligen handlar det nog om att vi öppet försvarade sverigedemokraten Patrik Ehn inför hans uteslutning, som vi tyckte skedde på orimliga grunder, i synnerhet då man använde Facebook-gillanden av Motpol och Arktos [Fribergs bokförlag, red] som ett par av anklagelsepunkterna mot honom. När vi dessutom, efter Patrik Ehns uteslutning, tog honom under våra vingar och gjorde honom till skribent på Motpol brast det fullständigt för Mattias Karlsson, säger Daniel Friberg.

Tror du att Karlsson på allvar oroar sig för att ni är nazister/fascister eller har det med annat att göra?

– Eftersom vi har gemensamma vänner vet jag med säkerhet att han inte på allvar tror att vi är fascister/nazister, utan detta är bara en linje han använder för att stigmatisera oss inför medlemmarna och rättfärdiga sitt korståg mot oss.
Varför tror du att han driver ett korståg mot Motpol? Är han rädd för konkurrens?

– Ja, Mattias Karlsson har ett stort kontrollbehov, och gillar inte att medlemmar och väljare läser och influeras av alternativa medier som står utanför SDs kontroll. Det måste göra honom oerhört frustrerad att jag och andra kan kritisera honom öppet – utan att han omgående kan öppna uteslutningsärenden mot oss.
Många vanliga sverigedemokrater mår dåligt över att Mattias Karlsson vände sig till just Expo för att få hjälp att kartlägga människorna kring Motpol, oavsett vad de själva anser om Motpol. Partiets väljare uppfattar nämligen Expo som en Stasi-liknande organisation som pekar ut människor som “fiender till staten”, sådana som Josef Stalin 1934 proklamerade dödssstraff utan möjlighet till benådning för. Många ser därför Mattias Karlssons tilltag som extremt hållningslöst och, kanske ännu värre, som ett erkännande av Expos verksamhet.

Under dagen diskuterades Mattias Karlssons mejl till Expo på Facebook. Här är några vanliga SD-sympatisörers tankar:

“Jag får en känsla av att man försökt använda konceptet ‘min fiendes fiende är min vän’. Dock glömmer man en sak och det är att alla dessa är fiender till SD.”

“Det var inte smart av Mattias Karlsson, heller inte förtroendeingivande!”

“Om man skriver att man hyser en grundläggande respekt för dig som person, hoppas att allt är väl med dig och de dina, och avslutar med ett God Jul, så visar det snarare att det inte bara var något strikt arbetsmässigt brev. Det var snarare ett uppenbarligen dåligt försök att söka kontakt med någon som verkligen visade att de inte vill ha den kontakten. Kan inte SD bara vara konsekventa istället? Ge fan i att ge legitimitet åt de som hetsar och jagar era medlemmar och representanter.”

 

“Mattias har visat stor duglighet i riksdagen och som företrädare utåt men inget kan väga upp den bottenlösa ryggradslöshet han demonstrerat här. Expo och dess företrädare vill krossa SD, det kan Mattias inte vara ovetande om.”

“Att verka för nolltolerans mot rasism och extremism är en självklarhet. Att ha samröre med en organisation som Expo gällande detta värdefulla arbete är en omöjlighet.”

“Att liera sig med Daniel Poohl är precis lika illa som om meddelandet hade varit skickat till Stefan Jacobsson och SvP. Problemet är inte dålig press, det är dålig moral.

Att tro att Expo är gott är som att klappa en hyena och tro att den är snäll. Är man tillförordnad partiledare för SD är det ens jobb att veta bättre.”

“Jag tycker att hållningen som partitoppen nu har intagit är både barnslig och obehaglig – ”om ni har problem med att vi kryper upp i knät och fjäskar för vår största politiska motståndare EXPO så kan ni dra och byta parti, hejdå”, ungefär. Nu har jag sett både Mattias Karlsson och Kent Ekeroth såväl som Richard Jomshof anamma denna märkliga attityd gentemot trogna väljare. Inte ett uns till förståelse någonstans.

Föreställ er att Jonas Sjöstedt skulle sitta och skicka inställsamma mail till någon företrädare inom Nordisk Ungdom eller SvP och be om hjälp, och sedan skälla på sina väljare när det kommer ut.

Ytterst bisarrt.”

 

]]>
http://www.d-intl.com/2015/03/18/analys-sverigedemokrater-oroas-over-partiets-vanstersvang/feed/ 5
Av staten godkänt näthat http://www.d-intl.com/2015/03/17/av-staten-godkant-nathat/ http://www.d-intl.com/2015/03/17/av-staten-godkant-nathat/#comments Tue, 17 Mar 2015 12:10:30 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39719 Att det är skillnad på folk och folk i Sverige har väl inte undgått någon, men nu börjar det bli riktigt otäckt. Samtidigt som regeringen satsar miljoner på ”kampen mot näthat”, slår JO fast att en universitetsprofessor är i sin fulla rätt att skriva att han vill spotta på en kvinnlig journalist – det vill säga mig.

Den spottande professorn gjorde sig ett namn på Twitter i juli 2013 i samband med att han blev rasande på ett par tweets jag skrivit om islam kontra kristendom. Han kallade mig ”vidrig”, ”en plåga” samt ”en avskyvärd och liten människa”.

För att visa professorn att jag aldrig sänker mig till en sådan låg debattnivå skrev jag ”Kram på dig också!”. Då brann det fullständigt i professorsskallen. Så rasande blev han att han författade följande tweet till mig:

”Jag vill inte kramas med dig @ingridcarlqvist. Jag vill spotta dig i ansiktet om jag får chansen.”

 

Man kan ju tycka att en statligt anställd professor vid ärevördiga Lunds universitet borde kunna uttrycka sig lämpligare och med mera finess – även om han befinner sig på semester och kanske tagit sig ett glas eller två. Själv tyckte jag att jag vunnit debatten med hästlängder och hade inga planer på att göra någon affär av det, men såväl alternativa medier som Sydsvenskan hakade på historien och till sist blev Erik Svensson uppkallad till dekanen som menade att hans twittrande skadade universitetets anseende. Svensson klämde ur sig ett slags ursäkt på Twitter, men förklarade också att han ”blev provocerad av Ingrid Carlqvists grova generalisering av muslimer”.

Någon JO-anmälde dekanens uppsträckning av professor Svensson, och nu riktar Justitieombudsmannen skarp kritik mot universitetet, som de menar hotar professorns yttrandefrihet.

 

Jag, som är en varm anhängare av yttrandefrihet, blir dock beklämd. För detta är inte en fråga om den livsviktiga kritiken av totalitära ideologier, vansinniga religioner eller av maktens korrumperade kvinnor och män. Detta är dålig stil, rätt och slätt. Givetvis vill inget universitet eller andra statliga institutioner företrädas av människor med så dålig fostran att deras reaktion på människor som framför åsikter de själva ogillar, är att de vill spotta på dem. På latin (vilket ju borde hållas högt på Lunds universitet) kallas det decorum: “Dekorum, latin decorum, är inom klassisk litterär estetik en term som avser vad som är passande, och i överförd bemärkelse vad som är socialt passande i en situation. Att bryta mot genrens givna dekorum, kallas stilbrott.”

 

Det mest beklämmande är att JO med detta beslut sällat sig till alla de makter i landet som gör skillnad på folk och folk. Två år efter att regeringen beslöt satsa fyra miljoner kronor på ”näthatet mot kvinnor”, så säger regeringens ombudsman att det faller inom professorers yttrandefrihet att hota meningsmotståndare med spottattacker. Det är samma logik som tillåter rabiata imamer att predika död åt judarna som är ”apors och grisars avkomma”, samtidigt som man förbjuder demokratiälskande människor att uttrycka oro för den totalitära ideologin islams utbredning i Sverige genom att åtala och döma dem för Hets mot folkgrupp.

Sverige är sannerligen inte vad det varit.

 

]]>
http://www.d-intl.com/2015/03/17/av-staten-godkant-nathat/feed/ 9
Margot vet bättre än Allah … http://www.d-intl.com/2015/03/16/margot-vet-battre-an-allah/ http://www.d-intl.com/2015/03/16/margot-vet-battre-an-allah/#comments Mon, 16 Mar 2015 13:39:39 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39713 Utrikesminister Margot Wallström har gravt överskattat sitt inflytande över världen. Det började med hånskratt åt hennes ”feministiska” utrikespolitik och fortsatte med erkännandet av icke-staten Palestina, vilket gjorde henne till persona non grata i Israel, Mellanösterns enda demokrati. Och när hon åkte till Kairo för att berätta för de muslimska araberna att hon vet bättre än Allah var måttet rågat.

Araberna är makalöst irriterade på Margot Wallström. Inte nog med att de kastade ut henne från Arabförbundets möte där hon skulle vara hederstalare, därefter kallade Saudiarabien hem sin Stockholmsambassadör. Den fråga man nu måste få svar på är: Tror Margot Wallström på fullt allvar att hon vet bättre än Allah hur muslimerna ska sköta sina länder, eller är hon ”bara” så sanslöst okunnig att hon inte ens känner till Kairodeklarationen, muslimernas egen variant av mänskliga rättigheter?

Alla i Västvärlden vet förstås att de muslimska länderna inte bryr sig ett jota om det vi kallar ”universella mänskliga rättigheter”. Få vet dock att trots att flera muslimska länder har skrivit under FNs Deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948, så har de en egen som är mycket viktigare – Kairodeklarationen från 1990. Här i svensk översättningen av Bertil Malmberg.

 

Poängen med Kairodeklarationen är att alla muslimska länder där slår fast att det är den islamiska lagen sharia som avgör vilka mänskliga rättigheter en människa har. Eftersom sharia är själva motsatsen till det vi menar med mänskliga rättigheter, innebär Kairodeklarationen att mänskliga rättigheter inte finns i muslimska länder.

Enligt sharia ska en otrogen kvinna stenas till döds och den som lämnar islam ska straffas med döden. Sharia gör klart att en man får ha fyra fruar (även icke-muslimska) samt ett obegränsat antal sexslavinnor, medan den muslimska kvinnan bara får ha en man och han måste vara muslim. Kvinnan ärver bara hälften av vad en man gör och hennes vittnesmål är bara hälften så mycket värt. Bortsett från dessa ”detaljer” slår Kairodeklarationen fast att kvinnan är jämställd med mannen.

 

Till statsöverhuvuden och regeringschefer som följer sharia (som de menar är Allahs lagar), tänkte Margot Wallström säga följande om islams kvinnor:

”För mer än 20 år sedan, 1994, hölls Den internationella konferensen om befolkning och utveckling här i Kairo för att diskutera olika ämnen, till exempel utbildning av kvinnor och att skydda kvinnor från allt slags våld såsom könsstympning och sexuella trakasserier. Många av dessa frågor är mycket aktuella än i dag och jag uppmanar er att bidra till att upprätthålla den överenskommelse som gjordes här i Kairo för 20 år sedan.”

Hon kunde lika gärna ha sagt:

”Jag heter Margot och kommer från Sverige och jag vet faktiskt mycket mer om jämställdhet än Allah gör. Så nu måste ni sluta följa sharia och göra som jag vill!”

 

Avslutningen på talet lyder:

”Låt oss tillsammans bryta den negativa spiral av krig, konflikt och terrorism i en rörelse som leder till demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och socioekonomisk utveckling. Vi måste fortsätta skapa hopp.”

Alla som vet någonting om islam och Allahs sharia-lagar, inser att Margot Wallström där gör sig skyldig till högförräderi. Demokrati är inte vad Allah önskar för muslimerna, folket som han har förklarat står över alla andra folk i världen. Demokrati med människoskapade lagar står i direkt motsättning till sharia som ju är gudslagar, omöjliga för människan att sätta sig upp emot.

Och inte kan hon komma dragandes med yttrandefrihet. I artikel 22 i Kairodeklarationen undanröjs nämligen helt den åsikts- och yttrandefrihet FN kallar en mänsklig rättighet. Där slås nämligen fast att varje kritik av islam eller profeten Muhammed är lika med hädelse och sådan straffas enligt sharia med döden.

 

Margot Wallström kan skatta sig lycklig att hon bara blev hemskickad, hon kunde lika gärna ha stenats till döds för den hädelse hon hade gjort sig skyldig till om hon hållit sitt tal till Arabförbundet.

I fortsättningen borde den feministiska utrikesministern lägga full kraft på att förklara för de muslimer som flyr till Sverige att här gäller inte sharia, utan de universella mänskliga rättigheterna. Och i övrigt låta de muslimska länderna sköta sitt.

 

]]>
http://www.d-intl.com/2015/03/16/margot-vet-battre-an-allah/feed/ 5
Apartheid nästa i Sverige? http://www.d-intl.com/2015/03/16/apartheid-nasta-i-sverige/ http://www.d-intl.com/2015/03/16/apartheid-nasta-i-sverige/#comments Mon, 16 Mar 2015 13:33:18 +0000 http://www.d-intl.com/?p=39707 En betydande del av vänsterrörelsen tycks ha fått ett nytt ideologiskt ideal: det gamla sydafrikanska apartheidsystemet, skriver Tommy Hansson.

Jag besökte Sydafrika under en rundresa i södra Afrika 1988, då jag även var i Angola och Namibia. Jag fick naturligtvis en del skit för det eftersom detta var under apartheidtidens sista, låt vara tämligen urholkade, fas. Ett antal reformer var redan på gång och de flesta vita jag träffade föreföll medvetna om att det bara var en tidsfråga innan den orättfärdiga rasåtskillnadspolitiken, som rått sedan Nationalistpartiet tog över makten i parlamentsvalen 1948, skulle tvingas skatta åt förgängelsen.

Inför de lokaval som skulle hållas i landet hösten 1988 intervjuade jag parlamentariska representanter för samtliga tre kammare i det nationella parlamentet i Kapstaden: en kammare var för de vita, färgade och asiatiska folkgrupperna. Landets stora folkmajoritet, de svarta, hade däremot ingen parlamentarisk representation men var med i lokalvalen över hela landet.

 

Så här utlät sig Leo Dilley, en tidigare borgmästare i staden Simonstown söder om Kapstaden som företrädde det styrande Nationalistpartiet i parlamentet, om det då pågående reformarbetet: ”Vårt parti innehåller starka krafter för förändring av förhållandena i landet. Det råder inga tvivel om att förhållandena skett mycket snabbare om det inte varit för den konservativa opinionen som vill återinföra en strikt apartheidpolitik.” [1]

Grundstenen i apartheid var indelningen av landets befolkning i de fyra grupperna vita, svarta, färgade och asiater. I teorin innebar det att människorna i de olika grupperna skulle utvecklas var för sig under rättvisa förhållanden, men eftersom regeringen och statsapparaten var överväldigande vit var den vita gruppen priviligierad. Lagen Group Areas Act, som infördes 1950, drog upp riktlinjerna för apartheidsystemets bostadspolitik med gruppåtskilda boendeområden.[2]

 

Så såg det alltså ut i Sydafrika från 1948 och fram till 1994, då ANCs tidigare fängslade ledare Nelson Mandela (1918-2013) efterträdde F. W. de Klerk (född 1936) som landets president och de sista resterna av det vacklande apartheidsystemet avskaffades. De Klerk var sedan vicepresident fram till 1996. 1993 tilldelades Mandela och de Klerk Nobels fredspris för sina insatser i försoningens tjänst.

Den lagstadgade rasismens avskaffade i Sydafrika tycks emellertid inte ha imponerat över hövan på delar av dagens vänsterrörelse, vilka trots bedyranden om sin grundmurade ”antirasism” – bland annat yttrande sig i våldsamma demonstrationer mot misshagliga partier och andra grupperingar (exempelvis Sverigedemokraterna och Pegida) – förefaller bli alltmer absorberad i ett kufiskt rastänkande som utgår från begreppet ”rasifiering” vilket börjar bli alltmer i ropet.

 

Ordet rasifiering (alternativt etnifiering) ska ha använts första gången redan 1961 av den franske (färgade) marxisten och psykatrikern Frantz Fanon (1925-61) i boken Jordens fördömda. Fanon talade bland annat om ”tankens rasifiering”, det vill säga vita européer utgick i sin syn på andra folk i de gamla kolonierna och den så kallade Tredje världen i stort från gamla fördomar.

Moderna rasifieringstillskyndare erkänner inte mänskliga raser eller etniciteter som fysiska eller biologiska skiljemärken utan påstår att ras- eller etnicitetsbegreppet är en social konstruktion, ungefär på samma sätt som radikala feminister hävdar att könstillhörighet inte har med biologiska skillnader att göra. Det krävs dock knappast något övermänskligt intellekt för att konstatera att människors hudfärg och andra yttre egenskaper inte skapats genom fördomar, lika litet som könsorganen gjort det (trots att någon feminazist lär ha hävdat att det finns omkring 53 olika kön…).

 

Konsekvensen av rasifieringstänkandet (om man nu kan kalla det så) blir en ny form av rasism, där de rasifierade individerna –  vare sig dessa nu har rötter i Mellanöstern, Afrika, Rumänien, Korea eller annorstädes – anses vara en ny sorts övermänniska som per definition anses överlägsen den vite/a mannen eller kvinnan. Inte nog därmed – de rasifierade förutsätts också ha de rätta åsikterna, det vill säga vara ”vänster”. Är så ej fallet blir det mordhot, anklagelser om rasism eller påståenden om SD-sympatier. Tillmälen som brukar höras är husneger, husblatte, Onkel Tom med flera.

Den mest uppmärksammade  rasifieringsteoretikern i Sverige är tveklöst Tobias Hübinette (tidigare Karlsson), född i Sydkorea 1971 som Lee Sam-dol och adopterad av en svensk familj i tidiga år. Efter att ha gått med i extremgruppen Antifascistisk aktion (AFA) i början på 1990-talet blev Hübinette en förhärdad  kriminell, som i svensk domstol är dömd för brott såsom skadegörelse, sabotage, ofredande, uppvigling och förtal. 2005 släcktes hans hemsida vid Stockholms universitet ner på grund av dess rasistiska innehåll.

 

hübinetteUnder tidsperioden 2006-2008 dömdes Hübinette åter för en rad brott av typ framkallande av fara för annan och hot av olika slag. Flera av dessa brott riktade sig mot den forna flickvännen och dennas nya sällskap. Det kan även nämnas att Hübinette varit misstänkt för det så kallade Fryshusmordet på 16-årige Anders Gustafsson nyårsnatten 1994-1995, men bevisen räckte inte den gången.

Hübinette var 1995 med och bildade stiftelsen/tidskriften Expo tillsammans med bland andra den sedermera posthumt närmast helgonförklarade journalisten och trotskisten Stieg Larsson, och var tidskriftens researchchef till 1997. Herostratiskt ryktbar har Hübinette blivit för ett citat ur en artikel i tidningen Creol 1: 1996, då Hübinette lade ut texten så här:

”Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!”[3]

Om Tobias Hübinette hade haft en annan politisk åskådning än en vänsterradikal sådan hade han, som en följd av sitt kriminella belastningsregister och uttalanden liknande det ovan angivna, av fullt förståeliga skäl varit portad från alla seriösa sammanhang. I stället är han i dag verksam vid stiftelsen Mångkulturellt center i Botkyrka och docent i ”interkulturell pedagogik” vid Södertörns högskola (var annars?). Vår man doktorerade 2005 i ämnet koreanologi vid Stockholms universitet.

 

2013 blev Tobias Hübinette uppmärksammad sedan han av Alliansregeringen utsetts till utredare av det påstått växande fenomenet ”afrofobi” (mer plumpt och mindre politiskt korrekt uttryckt negerskräck) i Sverige. I februari 2014 utkom hans rapport i ämnet.

Nu är den bålde Hübinette på gång igen. I en debattartikel i Aftonbladet 9 mars 2015 argumenterar han för att det är på tiden att regeringen gör upp ett svenskt rasregister (Hübinette har valt termen ”jämlikhetsregister”). Hübinettes artikel publicerades sedan SVT granskat den etniska sammansättningen i de tio största svenska bolagen, ett projekt som fått utstå hård kritik av bland andra Timbros Adam Cwejman som i Expressen 25 februari skriver följande:

”Begriper inte SVT att många av oss med bakgrund utanför Sverige inget annat vill än att betraktas som komplexa individer som inte kan reduceras till vår etniska bakgrund?”[4]

Tobias Hübinette har ett helt annat förhållningssätt. Han tycker det är utmärkt att statstelevisionen börjat göra rasutredningar i de svenska bolagen och vill gå åtskilliga steg längre. Han uppmanar därför regeringen Löfven att inrätta ett nationellt rasregister:

 

”Alla dessa räkningar pekar på att Sverige – trots världens mest progressiva antidiskrimineringslagstiftning – verkar vara det västland där underrepresentationen av icke-vita inom den priviligierade delen av befolkningen är som allra mest extrem. Samtidigt gör avsaknaden av statistik om ras det omöjligt att kunna följa denna underrepresentation både över tid och i större skala …

Så i stället för att slå ned på de journalister och forskare som trots allt försöker räkna andelen vita och icke-vita inom olika sammanhang är det i stället hög tid att arbeta för införandet av jämlikhetsstatistik i Sverige. Det är det enda instrumentet som kan leda till ett jämlikt samhälle för alla befolkningskategorier i samhället …”[5]

Hübinette presenteras i Aftonbladet som ”Docent och kritisk ras- och vithetsforskare”. I andra sammanhang brukar han presentera sig som ”forskaraktivist”, en ännu så länge med allt skäl rätt kontroversiell titel i vårt land.

 

Det är känt sedan tidigare att Tobias Hübinette tycker mycket om listor och tabeller. 2002 utkom hans bok Den svenska nationalsocialismen 1931-45 (Carlssons bokförlag), där författaren rabblar upp 28 000 namn som hämtats från exempelvis  medlemsregistret i Riksföreningen Sverige-Tyskland. Bland annat anklagas författarinnan och Nobelpristagaren Selma Lagerlöf för att ha varit nazist.

Boken rönte bitvis mycket hård fackkritik, delvis på grund av dess bristande bevisföring – det går inte att bevisa att en person med nödvändighet varit nazist på grund av en positiv inställning till Tyskland eller för att vederbörande prenumererat på eller satt in annonser i nazistiska tidningar. I efterhand har Hübinette menat att han sammanställde boken mest som en ”provokation”.

Om exemplet Tobias Hübinette kan jag slutligen nämna, att jag själv råkat ut för honom i någon mån. Han ringde hem till mig, det bör ha varit på 1990-talet,  och presenterade sig med ett vanligt svenskt namn och ställde frågor om mitt vid denna tid omfattande engagemang kring Korea. Jag var exempelvis 1981-1996 redaktör för tidskriften Aktuellt om Korea. Hübinette omnämner mig sedan som ”Koreakännare” (man tackar) i avsnittet ”Koreasvenskarna” i arbetet Varför dras nazister och högerextremister till Asien? (2003).[6]

 

Tobias Hübinette har, som torde framgått av ovanstående, en i det närmaste sjuklig fixering vid ämnet rasism. Nu föreslår han alltså till och med att befolkningen i Sverige ska inrangeras i rasrelaterade grupperingar. Man kan undra vilka grupper Tobias tänkt sig här. I Sydafrika hade man på den tid det begav sig de fyra grupperna vita, svarta, färgade samt asiater (oftast indier eller malaysier). I Sverige kunde man kanske tänka sig vita, svarta, asiater, araber, latinos och romer – eller vad säger ”raskännaren” Tobias?

Det finns fler rastänkare inom den svenska vänstern än Tobias Hübinette, men han är sannolikt den mest beryktade av våra rasifieringsteoretiker och den som bäst stämmer in på termen chefsideolog i detta lugubra sammanhang. Det verkligt obehagliga är när individer som Hübinette kombinerar en grav psykisk obalans innefattande benägenhet för våld med ett skarpt intellekt.

 

Den beskrivningen stämmer även väl in på några av Tredje rikets toppfigurer som en Heinrich Himmler, en Hermann Göring eller en Reinhard Heydrich – händelsevis arkitekterna bakom den nazityska Förintelsen. Dessa kunde nå den tyska riksledningen tack vare den oreda och det kaos som rådde i landet som ett resultat av bland annat en alltför svag regeringsmakt. Således delvis liknande förhållanden som råder i Sverige i dag, även om likheterna inte bör överdrivas.

Historien visar oss att det alltid är illavarslande när en viss politisk gruppering utväljer en annan gruppering till sin huvudfiende. I förlängningen väntar, om det vill sig maximalt illa, nackskottet, gasugnen, fängelset eller koncentrationslägret. Våra vänsterrasifierare lär inte heller behöva sakna villiga händer om det värsta skulle inträffa: i Västvärlden i stort och i stigande antal härhemma finns ett betydande antal unga jihadkrigare som brinner för att döda kristna, judar med flera icke-muslimska grupper. Och i slutändan givetvis också vänsterrasisterna, sekularister och ateister som inte har någon plats i det globala kalifatet,.

Jihadister som av rasifierarna och deras påhejare Mona Sahlin ses som offer för vithetsnormen och självfallet inte bör hindras från att utkräva hämnd i fall av en revolutionär situation, vilken kan inträffa fortare än vi anar.

 

För mig står det fullständigt klart att Tobias Hübinette för sin del utgår från sitt eget adoptionstrauma och använder sitt ideologiserande i syfte att ta revansch på det svenska samhälle han så djupt föraktar på grund av dess basala ”vithet”.

Jag ska avrunda genom att återge följande tänkvärda ord ur en ledare i Sydsvenskan 14 juli 2014:

”Vänstern har alltid varit besatt av klassificering. Dess politiska identitet har vilat på klassretoriken…Därför är det oroväckande att det nu finns en helt ny, avvikande vänsterlinje som har börjat byta ut kapitalismen mot vithetsnormen som sin främste fiende. Den sanna underklassen anses nu vara de som bryter mot vihetsnormen…Är man inte vit så är man också per definition, per automatik, ett offer. Etnicitet har blivit den nya vänsterns kapital.”[7]

 

 

[1] Artikeln publicerades i Morgonposten i Göteborg den 7 oktober 1988 med rubriken ”Lokalvalen en huvudvärk för regeringen Botha.”

[2]  En kortfattad sammanfattning av apartheid finns här: http://www.debok.net/historia/2015/02/Vad-ar-Apartheid.html

[3] Här återfinns en lista på mer eller mindre smaskiga Hübinette-citat:http://sv.wikiquote.org/wiki/Tobias_H%C3%BCbinette

[4]  Hela Cwejmans debattartikel i Expressen här: http://www.expressen.se/debatt/svts-hudfargsanalys-goder-rastankande/

[5] Hübinettes debattinlägg i Aftonbladet här:http://www.aftonbladet.se/debatt/article20439966.ab

[6] ”Varför dras…”: http://www.tobiashubinette.se/asienforskare_1.pdf

[7] Ledartexten i Sydsvenskan: http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/rasifiering-ar-det-nya-svarta/

]]>
http://www.d-intl.com/2015/03/16/apartheid-nasta-i-sverige/feed/ 2